tiden passerar så sakta
alla soliga sommardagar som varit så varma
med en värld i rörelse
så fylld utav liv
för mig har dagarna varit en gråsvart dimma
kalla med smärta som kan döda
och alla dessa sömnlösa nätter med evighetslånga sekunder
med blicken på farmor och farfars gamla takfläkt
som snurrar som om ingenting hänt
och hjärtat mitt dunkar i mitt bröst så hårt att jag kan höra det
jag väntar på en explosion som ska spränga bort blockaden som hindrar mig från att känna
eller att den ska spränga mig i bitar och stoft

scenen spelas på repeat i skallen
kunde jag har gjort något mer?
var jag lika otillräcklig som jag känner mig nu?
gjorde jag fel?
eller fanns det inget mer som kunde göras?

jag vet inte och jag får aldrig några svar
men smärtan äter upp mig
jag vill inte känna mer
jag stänger av
så ofta och mycket jag kan
tills jag brister
går sönder
ensam med mina tårar

idag var jag hos dig igen
jag pratade med dig
några få ord som var svåra att artikulera
du sa ingenting
vilket hör till det vanliga numera
men jag blir aldrig van
aldrig någonsin
inte heller vid att titta ner när jag pratar med dig
jag tittade och såg ju upp till dig hela mitt liv

idag är det sex år sedan du
världens starkaste
mitt berg av trygghet
föll mot marken för att aldrig resa sig igen

vi brukar träffas i mina drömmar
där är det som om du aldrig gett dig av
där lever familjen sin vardag som om ingenting hänt
jag ser dig
hör din röst
du skojar och skämtar
det händer att vi grälar
i drömmen är allt som förut
det känns som om att det är på riktigt

sedan vaknar jag
sitter tyst i sängen
hör tågen rusa förbi utanför mitt fönster
samtidigt som tårarna löper marathon längs mina sträva kinder

min kärlek är evig
det är därför smärtan aldrig tar slut
men hur ont det än gör
så slutar jag aldrig att älska dig
Pappa