ryggnaknad
du bjöd
mina ögon
syner
av
liv
stenarna hörde jag viska
dropparna i forsen hörde jag sjunga
vassen susade
hennes stämma
bars ur havet
hon vilken lyfter sångerna
ur sfärernas ur
du
sträckte din hand
in över det dunkla
skänkte en strimma in i min hud
med den
målar jag
dukens
outtalade
färger
kanske somnade jag
kanske glömde jag det vilket kallas för värld en stund
utvilad reste jag mig
vandrade
vandrade
vandrade
nådde ett berg
ett av alla berg
hörde rösten milt viska
här
här
såg honom lugnt invänta mina steg
närmade mig sakta
nådde handen
den utsträckta stämman
med ryggen blottad
han strök med handen över ryggen
så kunde jag mötas med ryggen naken
han lade mig ned i gräset
knytet
är en utbredd duk
de fyra hörnen är lösta
skänker ljus skänker sannhet
skänker värme skänker hopp
han kysser mina ögon rena
i gryningen innan ljuset ännu stigit ur bädden medan nattdimman
svävar mjuka vingar tänder hon elden i spisen
den vilken är inbäddad i kammaren
där valven är vita bågar
snidade av urtonens sensibla fingerblad