Mina mönster var förut bara öden. De var
tomma utav intet i en tom kropp.

Jag levde i ett tomrum utav avvikelse.
Akvedukter fyllda av flöden vattnar dock
min fullbordelse.

Jag lever i väntan på att få vara och ta del
av alltet. Allt är inte svunnet förlorat och
försvunnet jag hör mitt kall jag är förlorad
i dess kallelse. Det sista jag förlorar är allt
hopp.

Hopp är en trogen vän i livets lopp. Länge
var den glömd någonting jag aldrig förstått.
Alla år som ödestigna gått, stilla, stilla med
blicken på vad som komma skall riktas min
blick långt, långt bort.