det är sent i November
jag känner mig fri
sitter i Norberg
på Elsas konditori
golvbrädorna knakar
allt är som 1972
och bordet vid ingången vinglar
precis som det gjorde då

nyss var jag ute på byn
gick omkring en stund
tyckte att jag kände igen
en man med en hund
senhöstens himmel
var oskyldigt blå
och dörrhantaget på ICA
hade samma sprickor som då

en kvinna jag känner
är kognitiv psykoterapeut
hon säger att hon lever i nuet
för det fungerar bäst
och när jag inser vem jag är
kommer jag också att optimera min tid
men först behöver jag acceptera
att jag är hämmad och schitzoid

jag sa att jag duger
utan att acceptera nånting
du och Mia Törnblom
ger mig ingenting
nu åker jag till Norberg
till Elsa Anderssons konditori
sätter mig vid det vinglande bordet
och skriver god poesi

jag har slutat att lyssna på
förnumstig psykologi
jag behöver komma till Norberg
för att känna mig fri
och uppleva tillvaron
ur ett poetiskt perspektiv
som att golvet här knarrade
när tsunamin tog tusentals liv

det vingliga bordet vinglar
när solen går ner i Beijing
och golvet knarrar
utan att det händer någonting
bordet vinglade
när en pojke i Lhasa tilltalade mig
och det har inget att göra
med Mia Törnblom eller dig

jag vill skriva vid en kaffekopp
på ett hundrafemtioårigt fik
och ta en promenad på byn
en dag med sparsam trafik

det är för att jag är schizoid
som jag skriver så bra poesi
och det är sånt man inser i Norberg
på Elsa Anderssons konditori