Den här skrev jag för några år sedan. Gillade rim på den tiden =)
Eremitens resa
Eremiten vandrar i drömmarnas land
med det heliga svärdet hårt i sin hand
Ännu känner han ej sitt mål
och känner en trygghet i vapnets stål
Om det finns ett syfte har han glömt
Det han trodde var verkligt kan han ha drömt
Men något är det som lockar och drar
Han vet att han måste stanna kvar
På vägen möter han de förlorades själar
De smyger och smiter och vimlar och krälar
Han visste de fanns men hade hoppats på färre
och drar sig till minnes att det alltid kan bli värre
Vapen biter ej på de döda
Endast livet kan få dem att blöda
Eremiten drar ett djupt andetag
och fortsätter framåt och natten blir dag
Vad han önskar finna är inte klart
men han hoppas vara framme snart
Svärdet är tungt, hans ben är trötta
Kläderna i trasor, skorna är nötta
Han går mot ett stup som om det vore ett tvång
och genast förstår han allt på en gång
Han är målet och resan och striden
Det är sig själv han sökt hela tiden
Om eremiten vill så kan han vakna
men det finns inget i livet han skulle sakna
Sätter sig ned vid stupets kant
och tänker på allt som är rent och sant
Han vet att han äntligen hittat ut
Här tänker han stanna till tidens slut
Med sitt svärd, sig själv och sin ensamhet
För alltid i drömmen, i evighet