... under vår 
tillfälliga promenad
på vägen 
därifrån och hit ...

Du ifrågasätter
min oro
Säger att
den är ett uppenbart
tydligt exempel på
att allt är som du säger
om att det handlar om
min attityd 
och hur jag förhåller mig
till min omvärld ...

... nu som då ...

Någonting 
du inte borde 
behöva förklara för mig
utan något som
jag själv borde förstå 
bara är någonting
jag själv kan ändra på ...

Det går några år
innan en situation uppstår
vilken för att lösa sig
tarvar att jag ditt stöd får ...

Ringer dig
och inleder med att höra
hur du har det och hur du mår ...

Du berättar 
hur gott livet nu är
och har varit för dig
men uttrycker i förbifarten
att du nog snart åter
behöver få lite ny inspiration
och energistöd ...

... sådant som 
du brukar få
varje gång du
träffar mig
för en kopp fika
och en promenad med dig ...

Jag uttrycker 
spontant att det gläder mig
och att jag gärna 
tar mig tid för 
åter få träffa dig ...

Sedan frågar du
för formens skull
hur livet lever med mig
men inte hur jag mår ...

Mitt svar 
är inte riktigt
det du förväntar dig
då jag berättar
att jag är i en situation
där jag ej mår så bra
och att mitt samtal
är ett sådant där 
tvättäkta verkligt nödsamtal
du nog ej ens i din vildaste fantasi
hade kunnat tro 
att du någonsin skulle få från mig ... 

Du låter lite smått schockerad
och en antydan av oro
hörs i din röst
när du försäkrar och bedyrar
hur mycket du uppskattar
att jag känner en sådan tillit till dig ...

... Men just nu och här idag
har du fullt upp 
och inte riktigt den tid
som du känner att jag behöver
för att du ska kunna ta till dig
och lyssna på vad det handlar om
vilket du behöver för att verkligen
på bästa sätt och vis
kunna stötta mig ...

Kan jag inte ringa dig igen
om en vecka eller så
när din almanacka
visar att jag den tid som behövs
skulle kunna få ... ?

Jag säger att jag förstår
samtidigit som jag försöker
berätta hur akut det är
att jag ditt stöd 
helst redan inom
de närmaste dagarna får
med hänsyn till
hur jag faktiskt mår ...

Du ber mig 
ringa dig
under morgondagen
men inte före lunch ...

Morgondagen kommer
lunchtiden likaså ...

Men när jag ringer
på din direkttelefon
svarar din sekreterare
att du de närmaste 
tre veckorna är på tjänsteresa
och tyvärr redan hunnit gå ...

Det är nu åter
några år som hunnit gå ...

... men utöver en
liten födelsedagshälsning
på chatten från dig
har du intet låtit mig
från dig höra få ...

Men visst är det nog som så
att min oro och osäkerhet
när det kommer till 
det här som handlar om tillit
att det är mig själv
och ingen annan
som skapar förutsättningarna
för att jag ska känna så ... 

... Eller ...?