Huserar i mitt blåa Träsk,
i hägn för Nordanvinden, snål.
Mitt liv är knappt nånn Humoresk.
Snarare ett enda stort hål!

Av saknad och tomma dagar,
jag borde gjort nått annat av.
Fast, vad hjälper att jag klagar?
Bäst jag fattar min vandringsstav!

Och, ger mig av till Framtiden.
Kan, väl, då inte stanna kvar -
- här, i den grymma Samtiden,
jag aldrig funnit - underbar!

Där, kommer jag Lyckan finna,--
- nått annat uteslutet är!
Stannar jag kan jag få brinna,
vilket vore ett stort Besvär!

Istället, undkomma Elden -
å dess illvilliga Pina!
Jag skall vandra ner i Dälden
å skåda björkarna, fina.

Och, se nya da´r växa fram,
som ersätter de gamla, grå.
Då, känns sav sorla, i min stam, -
av liv - och jag skall bättre må!