Hippien och jag fortsatte skita i traditionerna. Vi åkte inte till någon romantisk medelhavsö på vår bröllopsresa, utan till en kal och vindpinad ö.

Shetland Mainland.

På färjan mötte vi en pappa och en tonårsdotter på motorcykelsemester. De var på kryssning, hade rest vidare från Färöarna. Där hade vinden varit så stark att de fått sova i tältet utan att lyckas resa det. De verkade fortfarande ganska skärrade.

På puben i Lerwick lärde vi känna Mr Salmon, chefen över Mainlands laxodlingar. Han visade sig vara mycket intresserad av nordisk folkmusik, och bjöd in oss på middag för att få höra några smakprov. Vi åt lax och smakade på den lokala ölen, spelade valser, slängpolskor, rundpolskor och engelskor. Mr Salmon dokumenterade alltsammans på sin bandspelare och bjöd Hippien på whisky. Herrarna fyllnade till, diskuterade polskans utveckling och det nordiska ljuset.

Timmarna gick. Hippien spelade. Jag spelade. Jag var gravid, fruktansvärt nykter och mycket trött. Av artighetsskäl väntade jag dock med att gå till sängs tills Hippien höll på att däcka. Inte för att jag såg mig som en symbol för Norden eller nåt. Jag ville bara gärna ta ansvar för vår gemensamma nordiska image.

Vi fick Mr Salmons visitkort som souvenir.

Nästa dag gav vi oss ut på resa söderut. Vi stannade till på en lokal pub och spelade några svenska låtar. Jag smuttade på Hippiens Guinness.

Då klev två grabbar i blåkläder in i lokalen. De berömde vår musik över varsin pint Guinness och gav sig iväg för att själva hämta sina instrument, en tolvsträngad gitarr och en vanlig sexsträngad.

De spelade skjortan av oss. De valkiga fingrarna flög som lunnefåglar över strängarna. Hippien och jag var både imponerade och generade. Vi hängde inte med i ackordsbytena. Vi packade ihop och gav oss av.

På öns södra udde fanns ett museum över den norska perioden i öns historia. Träden var så sällsynta att de utmärktes med X på kartan.

Möjligen kunde den nordiska historien och språket förklara ortsnamnet på den södra udden, Svarta Houl. Dock kunde den inte förklara blåsten och storlabbarna som attackerade oss när vi hoppade mellan de svarta, hungriga, dyfyllda hålen i marsklandskapet.

Efter tre dagar på Shetland tog vi färjan tillbaka till Norden, till den del av världen där träden inte var X, fåglarna inte var köttätande och dyhålen inte dödshotande.