Hur kunde du göra det?
Frågan finns där inne djupt inne i mig.
Tårarna rinner och jag kvävs nästan av gråten.
Tänker på dig och dina barn.
Ilskan och sorgen blöder i mig.
Men du finns inte kvar och kan svara på min fråga.
Du finns i minnet, så starkt och jag saknar dig så förbannat mycket.
Din dotter är 12 år nu, hon satte upp en bild på facebook av dig.
Vet du vad det betyder? Hon saknar dig enormt.
När jag ser bilden gråter jag hysteriskt.
Undrar hur många nätter hon gråtit sig till sömns?
Ingen vet hur hon kommer hantera livet senare.
Kommer hon välja livet eller göra som du?
I hennes mörka stunder,
kommer hon att gå den väg du visade var möjlig,
eller kommer hon välja livet?
Det är inte det att jag inte vet hur det känns.
Herregud, jag har varit nära kanten själv.
Men jag vill bara säga att jag saknar dig, jag är arg på dig
och väldigt ledsen över ditt beslut.
När jag satt där i kyrkan, såg dina barn längst fram.
När prästen talade om att du inte varit i dina sinnen,
och ingen annan förklaring fanns.
Då bestämde jag mig att, aldrig, aldrig skulle jag låta mina barn gå igenom detta.
Jag grät i dag, för din skull, för dina barns skull och för att jag själv ens tänkt samma tankar som du.
Vila i frid, jag fortsätter leva och djupt inom mig
hoppas jag vid gud att dina barn aldrig väljer samma väg som dig.