1.
Jag förstod att jag måste klara mig själv, från och med nu fanns ingen där för mig. Alla ord man sa hade ingen betydelse, snälla ord var oftast lögn och elaka ord var avsedda att såra och söndra, det fanns få ord som var just som de var. Det som betydde något var det man gjorde, hur man var. Jag såg låtsasomsorgen, jag hörde skadeglädjen. Jag lärde mig tyda, tolka, jag fick en egen hemlig värld. I min värld fanns mina människor, de snälla. De andra fick inte vara där.

2.
Det var underligt hur allting hade ändrats. Jag hade vuxit upp med pappas ”Din vilja är i min ficka”, jag hade alltid kunnat protestera och väsnas, viss om att hans orubbliga styrka alltid skulle förbli. Han hade varit stark som urberget, han hade aldrig vikit undan, aldrig någonsin dragit sig för att göra det han ville, alltid struntat i om det sårade eller inkräktade på ens personliga sfär, han hade smekt mig som om jag varit en kvinna, han hade tuktat mig som om jag varit en hund. Nu var han svag och rädd, och tryggheten i hans orubblighet var upplöst. Jag hjälpte honom med kissandet, jag hjälpte honom in i sömnen. Jag stod handfallen dag efter dag i sjukhusets stillhet, i lukten, i det vitdaskiga och jag såg livet blekna. Jag kände inte sorg, inte då, jag kände inte saknad, inte ännu. Men jag kände meningslösheten i att fråntas illusionen.

3.
Jag levde upp av gemenskapen, av att höra ihop. Tillvaron fick ett innehåll, ett samvete. Jag ville så gärna uppleva och hitta djupet i mitt varande, jag sökte tillfället, betydelsen. I tiden låg förändringar, man ockuperade hus, man kedjade fast sig i traktorer, man agerade, man tyckte, man påverkade, och jag kunde vara med, jag fanns där som en del av min tid, en del av det viktiga.

4.
Min hund var min bundsförvant, min bästis. Jag älskade honom. Allt annat var jag villig att ge upp, ändra eller utplåna, till och med förstöra. Men jag skulle aldrig ha erkänt att Ruben kom åt mig genom Toker, jag måste vara smart och tänka mig för. Jag åstadkom ett beslut, och Ruben trodde att jag valde honom. På sätt och vis valde jag. Jag lät mig bli påverkbar, men jag hade en intrig, ett slags röd tråd. Jag lät mig styras, jag lät mig tyglas, men jag fogade mig inte.

5.
Å, orden var så fula, rösten så hemskt. Han var rasande för att jag inte var tänd på hans tumme, inte tog emot den. Det gjorde så ont att bli mosad, det kändes som om jag ohjälpligt gick sönder, som om jag aldrig mera skulle gå att reparera. Först var jag närvarande i det som hände, jag ville så gärna förstå, hjälpa. Men sedan kom tomheten, jag orkade inte bry mig. Så därför hade det inte någon betydelse att han gjorde annat också sedan, det var som om det inte längre angick mig.

6.
Killarna hade supit sig oberäkneliga. Jag ville bort innan något hemskt hände. Det var långt att köra, festen hade inte egentligen varit en fest, bara råsupande på landsbygden, och Rubens makt, förstås. Han hade insisterat och vi hade åkt. Jag körde, det var självklart. Det var nästan mörkt och stämningen i bilen var obehaglig, det kändes som om någonting mycket otäckt var med oss. Bilen var en stor guldfärgad Cadillac. Vägen kantades på båda sidor av åkrar, det var vår och i kvällens kyla spred sig dimman. I ljuskäglan uppenbarade sig en hare. Jag såg den på långt håll och hoppades. Men Ruben upptäckte haren, och hans röst gick in i mig, och jag lät mig fråntas min vilja, jag kunde inte stanna, inte väja, jag var nära, närmare hela tiden, till slut du-dunket.

7.
I mig fanns vetskapen om haren, om det oförlåtliga. Jag hade aldrig stannat, inte efteråt, ens.

8.
Den vidriga känslan satt djupt, jag var smutsig, besudlad. Ruben ville blod, han ville blöda, eller att jag skulle. Jag hade äcklet i kroppen, det som var Rubens drivkraft, jag stod inte ut. Jag måste stoppa våldet. Det var så starkt att min rädsla blev oviktig, och jag var kall och klart beräknande. Jag hade inte råd att misslyckas.

8.
Jag visste att jag aldrig skulle komma loss från Ruben. Jag ville ha ett barn, hans barn, något som jag ville kalla för mitt kärleksbarn. Jag hade så mycket oförbrukad kärlek i mig, jag ville så gärna ha någon att älska, att kela med, vara mjuk med. Min kvinnlighet behövde min känsla, min längtan. Rubens kärlek var hård, min kärlek kunde inte spegla sig i hans. Rubens kärlek tog, också det jag inte ville ge, jag måste akta mig, ständigt vara vaksam. Ändå hade vi något oförklarligt tillsammans, något som existerade utöver det vulgära.

9.
Sedan ville han genast. Barnet tycktes betydelselöst, eller kanske det var ett hot. Barnet hade ju bebott grottan, den heliga. Mitt underliv värkte efter förlossningen, och på sjukhuset hade de sagt att jag skulle avhålla mig i sex veckor. Jag kände hans åtrå, jag ville den inte, den kröp i mig, jag pratade, log, liksom för att släta över. Jag måste vinna tid, hitta på något. Jag vågade inte utmana, det hade varit att riskera den lille, jag måste använda min intuition, jag måste reagera, handla, fort. Och jag hittade tillbaka till mitt ljuva, till mitt oemotståndliga, jag gav honom det han krävde, som en nödlösning, förstås.

© Mia Bergenheim