I verkligheten åkte vi till Öland och campade i bussen. Vi ramlade nedför en rasbrant vid Äleklinta. Trangiakökets alla beståndsdelar spred sig i kalkstenen och Yerbateet låg uthällt bland blodroten, men ingen skadade sig allvarligt.

Körde bussen uppför berget

det var sommar nu i Sverige

vandra nedåt fick vi sedan

bära barnen genom skrevan

när vi kom till stranden under

blev det halka, blixt och dunder

halkan var en farlig faktor

för vi hade ingen traktor

men jag räddade ju barnen

och den röde fale hanen

som så gärna ville glida

undan eller vid min sida

man fick passa på och akta

upp till utsiktsplatsen, sakta

gick jag stigen uppför kullen

marken den var mjuka mullen

gled igen och föll i skrevan

fick gå efter saker sedan

Vi gjorde också en resa till en av Sveriges större folkmusikfestivaler, där Hippien försökte praktisera sin variant av osynlig teater genom att snacka in hela familjen gratis. Han hänvisade till traditionen att spelmän inte skulle behöva betala på spelmansstämmor. Han hade utrustat barnen med varsitt tomt instrumentcase för ändamålet.

Strategin fungerade ingen vidare. Damen i kassan spände ögonen i mig och frågade vad karln menade. Vi betalade för en dag. Jag fascinerades av det multikulturella. Hippien undrade över varför Hjort-Anders hängde på affischen när det knappast fanns någon svensk musik att lyssna till.

På kvällen campade vi i bussen och spelade för barnen på den närbelägna lekplatsen. De satte sig genast på rad på stegpinnarna bredvid rutschbanan, som på en läktare. Regnet hängde i luften. Hippien komponerade en spontan regnlåt och alla barnen applåderade.

Alla utom våra egna, som uttråkade grävde i sanden och undrade när vi skulle gå hem och fika.

Nästa dag gick vi runt hela området med barnen i sittvagnen för att försöka hitta ett ställe att planka in på. Jag tyckte det kändes pinsamt, men Hippien ville inte ge upp tillfället att lura kapitalisterna.

 - Tänk hur många flaskor vin vi kunde köpa för pengarna! sa han.

Det var ett argument som jag hade svårt att bemöta.

När vi kom varvet runt efter den kilometerlånga vandringen såg vi banderollen över entrén: Hemköp sponsrar entrén!

Vi hade vandrat helt i onödan.

Den sista kvällen lyckades vi verkligen planka in på en konsert som vi annars skulle betalat separat entré för. Hippien satte Sötbarnet i Bästgrabbens knä, lastade två dragspel ovanpå och körde i racerfart genom sceningången. Han hävdade att vi skulle jamma med Orientexpressen, att vi hade förlagt våra VIP-kort och att det var bråttom.

Vi kom in och lyssnade på konserten. Sedan jammade vi med trumkursen. Vår afrikanska variant av Drömmen om Elin resulterade i varsin lättöl av ett leende medelålders par med kylväska.

Nästa dag var det åter gratis entré, och Hippien lyckades övertala mig att spela rollen av sötvattensforskare på Grönland. Han tänkte att våra grannar vid träbordet kanske skulle bjuda på öl om vi verkade vara intressanta personligheter. 

- Det är ok så länge du inte kallar det för Osynlig Teater, viskade jag som faktiskt var lite sugen på att snacka danska.

- Ok, kalla det Teater i Verkligheten då, så har vi skapat en ny konstform!

- Ja, for fanden, da kører vi!

Varpå jag bredde ut mig storligen om de strapatsrika limnologiska forskningsbestyren på en ö utan sötvatten, och tjänade ihop både applåder, öl, läsk och korv till familjen.