i ren frustration tog jag din hand hårt och drog dig ut ur lägenheten, ner genom det blekgröna trapphuset och ut genom den tragiskt flagnande porten. Där släppte jag den, kände hur aggressionkänslorna i min kropp tonades ut och istället fylldes av sorg.
"det finns ju en hel jävla värld här ute, det finns en himmel, människor, vägar att gå på" sa jag med darrande röst. "öppna ögonen förfan, allting är ju här. Hela jävla universum, om du bara kan ta dig lägre bort än till kylskåpet. Herregud, ser du inte det?" Jag visste så väl att orden som sköljdes ut ur min strupe vart helt fel, att de inte hjälpte. För du vet ju allt det där. Du vet att det finns någonting bortom 180 sängen och askfatet på tv-bordet. Du vet så väl, och det skär i dig att du inte har orken i ditt sinne för att uppleva den.
Tårarna trängde upp ur ögonvrån, föll som tunga vattendroppar ner på barfota fötter. Det var inte mina tårar som singlade ner för kinderna, utan dina.
"Jag vet det, för fan, jag vet. Men jag orkar inte, fattar du inte det? Jag är så jävla trött, på livet utanför, på livet innanför, på vartenda satans sak. Jag är trött." svarade du med svag röst.
Du torkade aggressivt bort tårarna med baksidan av handen och vände om in mot lägenheten igen. I samma stund som portdörren slog igen, föll jag till marken. Aprilsolen värmde min rygg, men inom mig kändes allt som kall, våt betong. Jag låg där, utanför 34 B och lät en flod av tårar att komma, skakande och hulkande. "Fan" tänkte jag, "skärp till dig." Efter evighetsminuter lyckades jag få andhämtningen ungefärligt tillbaka på plats och på darrande ben reste jag mig upp igen. Slog portkoden och sprang fort upp för alla de 64 trappstegen. Slet snabbt upp dörren till den misärdimmiga ettan, lät den slå igen hårt bakom min rygg och rusande in och kastade mig ner i sängen bredvid din varma kropp. Jag höll om dig det hårdaste jag kunde och viskade: "jag älskar dig mer än alla stjärnor på himmelen. Jag är så rädd att du vandrar så långt in i mörkret att jag aldrig mer får höra dina hjärtslag eller känna din närhet någonsin igen."
"jag vet" svarade du "jag ska inte lämna dig".