Kl var 21:30, det var en frostig, kall och mörk novembernatt. Vinterns vindar kom med sina mest isade tungor, att till och med trädens rötter knöt sina nävar långt ner under jorden.

Vem vill du vara?

Frågade hon med mjuk röst medan hennes kattlika, ishavsblåa ögon tittade ut genom fönstret på caféet.

Hon hade en grön stickad mössa på sig, över sitt lockiga tegelröda hår. Hon hade blek hy, höga kindben, fräknar över en väldigt liten näsa och läppar som hade lätt för att le.

Men, svarade han med mörk röst. Hans röst var som en knarrig, disharmonisk stämma mot hennes kvittrande ljusa. Det spelar ingen roll, jag är den jag är fortsatte han med trots i sin röst.

Allting var olika på dem; hon med sitt röda hår, gnistrande ögon och ljusa hy. Hon var sinnebilden för en solnedgång över öppet hav då himlen färgats turkos, grön och röd. Med sina starka färgkontraster såg hon ut som om hon var målad av Monet.

Han hade svart hår, bruna ögon, lätt solbränd hy, han var mer som natten; utan stjärnor, ljus eller hopp. Hans sinne var mörkt och han återspeglade det väl i sina ord, där, allting var meningslöst, utan värde förutom en sak.

Jag är den jag är, det är bara tiden som är viktig. För vi har så lite av den, att det enda som spelar någon roll är vad vi gör med den.

Så det spelar ingen roll vem du är eller inte är menar du? Frågade hon medan ett leende fick henne att kisa med ögonen.

Jo, det är klart. Först måste jag ju veta vem jag är. Hur ska jag annars kunna veta vad jag tycker är viktigt här i livet, svarade han bestämt, men hans nedslagna blick avslöjade att han inte var säker.

Har du någonsin hört den här frasen? frågade hon.

Att trygghet är något man skapar själv.

Hmm.. det är som att säga att all makt ligger i dina händer, svarade han. Som att säga att oavsett vem du är, oavsett vad du råkat ut för så kan du ändå skapa trygghet hos dig själv.
Han tystnade en stund och fortsatte sen. Men det låter väldigt hårt också. Tänk om någon varit med om fruktansvärda händelser, som; krig, död, flykt, våld, våldtäkt?
Det låter lite som att säga att känner du dig otrygg så är det för att du skapat otryggheten själv.

Hon tittade in i hans djupa ögon, som ibland tycktes ha sett världens alla sorger. Och tog tag i hans händer i sina.

Sa inte du att tiden är viktig? Frågade hon och fortsatte. Att vad du gör med tiden är viktig?

Jo, svarade han och fortsatte. Vi vandrar en sån kort tid här på jorden.. medan döden är evig.

Spelar det någon roll vad tiden innehåller? frågade hon.

Det är klart! Svarade han. Det måste vara att jag spenderar min tid på de människor och djur jag älskar, på att älska mig själv.

Att min tid är ngt viktigt för dem och viktig för mig.
Att jag gör en förändring med min tid.
Min tid måste gå ut på att göra goda ting. Även goda ting för mig själv. Allting annat än det är meningslöst.

Men jag vill fråga dig en sak, sa han. Är det bara Trygghet man skapar själv? Vad sägs om Kärlek? Sinnesro? Lycka?

Vad tror du själv? Svarade hon.

Jag tror att livet går ut på att skapa sig själv, sade han.
Att det inte handlar om att finna en mening, eller att hitta sig själv.
Och alla kan råka ut för saker som krossar deras hjärtan, alla kan hamna i hat, otrygghet och våld. Så är livet, men hur du lever din tid resten av ditt liv, är något man kan bestämma själv.

Det går ut på att skapa sin egen trygghet. Skapa sin egen kärlek. Skapa ro i sitt liv. Att skapa sin egen lycka.

Hon tittade in i hans ögon, medan hon höll hans händer i sina. Hon såg hoppfull ut, och frågade:

Vem vill du vara?

Han mötte hennes blick och med ett leende svarade han:

Jag vill vara...