Snön fortsatte att falla. Tröstande flingor la sina mjuka händer. Jag viskade 

ditt namn som en önskan. Där var jag bara hud. De andra skrattade hål vid vägens slut. Månens skära skar genom vågorna innan allt blev mörkt.

Dåtiden berättade inget mer än minnen. Samlad kunde den kanske bli en historia. Men utan dig blev det inget. Som att avståndet gjorde mig stum och vetskapen mig rädd för att ens försöka.

Jagad av suckar och deras skratt flyr jag in i min tomhet.

Dagen efter tog jag en promenad. Solen gjorde skuggorna långa och stranden stäckte sig mot öster. En bärnsten låg i tången och väntade på mina händer. Kanske fanns det en insekt, som stelnat i sin flykt i miljoner år.

Jag tänkte att med den i min hand kommer jag aldrig vara ensam igen.

Vågorna sträckte sina långa armar efter mig men bara en gång lyckades de få tag i mig. Jag tog ett hopp åt sidan och på bryggan hade vattnet frusit till en tunn knottrig hud.

Jag mötte ansikten som undrade vem jag var, men jag bara nickade och log och gick vidare. Det skulle de aldrig få veta.

När jag gått så långt på stranden som jag kunde komma stannade jag och såg ut över havet. Måsarna lekte i vågorna. Jag stack ner handen i fickan och tog upp bärnstenen. Jag höll upp den mot solen och kisade in i den.

Jag viskade ditt namn men visste att du inte hörde, från och med nu får jag klara mig själv.