Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Innan det blev tyst - Del 2..


När tystnaden spridit sig till min egen själ glider jag sakta ner mot golvet. Ryggen var likt fastklistrad mot tapeten, de enda ljuden jag kunde urskilja nu var mina egna hjärtslag och klockans visare som ekade för varje tickande sekund. Plötsligt hör jag ett krafsande ljud utanför dörren, strax där efter en svag knackning. Jag lyckas få loss min ryggrad från väggen och går sakta för att öppna dörren. Där utanför står en kvinna, med oroande klara gröna ögon.

- Hallo, I Jelena. Säger kvinnan och riktar långsamt sitt pekfinger mot sitt bröst.

- Hej, Hallo.. Svarar jag förvirrat.

Hon har en stark brytning. Varför står det plötsligt en kvinna utanför min dörr? Vad vill hon? Hon kanske har gått fel, slog det mig sedan. Men varför säger hon inget mer? Det kändes som tiden stod stilla igen. I flera minuter stod vi bara där och tittade in i varandras ögon, det kanske bara var tio sekunder, men det kändes som minuter. Innan jag hunnit samla mitt förnuft för att öppna munnen började hon tala. 

- Vet du vem jag vara? Frågar kvinnan.

Plötsligt talar hon inte engelska längre, men hennes brytning är fortfarande påtaglig.

- Nej, vem är du? Frågar jag henne.

Hon bär en lång kjol eller en klänning, det går inte riktigt att se då hon döljer den under en tjock grön vinterkappa. Hennes huvud är omsvept av en kraftig brun sjal med mörkröda ovala mönster. Hon har ordentliga vinterstövlar på fötterna, de ser ut att vara fodrade med ull. Visst är det kallt ute för att vara en sen höstkväll, tänkte jag, men hennes klädsel var ändå lite för påklädd, med tanke på att frosten och minusgraderna inte hunnit bita tag i denna del av världen ännu. 

- Jag vara gift med Hans. Var hennes svar.

- Med min granne? Frågade jag henne sedan bekräftande.

- Da. Vet du var han vara? 

Mina ögon började klia och sedan kände jag hur tårarna sakta kröp sig allt närmare. Jag svalde och lyckades för stunden att hålla dem tillbaka.

- Jag vet inte.. Han blev tyst och sen.. Eller han.. Har du knackat på hans dörr? Blev tillslut mitt svar.

- Da. Han inte öppna. Sa hon samtidigt som hennes blick gled ner mot det osmakliga farstugolvet.

Ska jag ringa polisen eller vad ska jag göra. Är Hans död, eller finns det en chans att han kanske lever, funderade jag vidare. Jag har en kofot i garderoben, vi skulle kunna bryta upp hans dörr, ingen skulle märka det, det var ju bara han och jag som bodde här.

Medvetet hade jag valt att leva relativt isolerat från staden bakom kullen. Jag ville kunna vara nära andra människor, men samtidigt ville jag vara ifred med mina tankar och min sovande ångest. Jag och Hans hade aldrig riktigt pratat med varandra. Ja eller rättare sagt innan jag hade valt att borra ett hål genom den vackra halvmånen på min vägg, innan dess hade vi aldrig sagt mer än ett "hej" eller ett "tack", när tillfällena hade passat sig. Han hade alltid låtit mig vara ifred och jag hade aldrig haft någon anledning till att störa honom tidigare. 

- Ska jag ringa polisen? Slank det plötsligt ur mig.

- Net, ne delayte etogo, pozhaluysta! Utbrast hon. I hennes röst fanns både rädsla och förtvivlan.

- Ok, ok. Svarade jag.

När jag var en liten flicka hade jag en bästa vän, han var son till en rysk diplomat. Hans namn är eller var i alla fall då, Ivan. Vet inte om han fortfarande lever idag men minns att jag grät i flera dagar när Ivan och hans familj, efter 4 års vänskap, var tvungna att flytta till Iran. Jag kunde i min mening inte längre prata ryska, men Ivan hade försökt lära mig det samtidigt som jag hade ansträngt mig för att lära honom svenska. Så visst förstod jag att kvinnan inte ville ha någon kontakt med polisen, det framgick tydligt i det hon sa men även genom det sättet hon sa det på.

- Är det du som är hans allt? Frågade jag sen istället.

- Varför du fråga? Vad du veta? Svarade hon.

För första gången kunde jag utläsa kvinnans skönhet. Hon var nog ganska gammal men åldern kunde inte skymma hennes tilltalande symetriska ansikte och de vackra ögonen, som om bara för en sekund glittrade till efter jag försiktigt hade ställt frågan till henne.

Jag undvek hennes fråga. Visste inte riktigt vad jag skulle svara henne, ville heller inte oroa henne i onödan. Många andra människor hade kanske valt att ringa polisen i min situation, men jag var nog inte likt andra människor. För mig kändes det självklart att inte kontakta polisen om kvinnan som verkade vara Hans fru blev skrämd av det. Innerst inne visste jag faktiskt inte vad som var mest lämpligt att göra. Hans älskade henne så starkt att han plågades, kanske plågades han till och med så mycket att han kvävdes i sin egen sorg. Polisen kan inte läka ett krossat hjärta, tänkte jag.

- Jag har en kofot, lom, i min garderob.. Vill du att vi försöker bryta upp Hans dörr? Mitt svar kanske fick henne att oroa sig mer eller så förstod hon redan den outtalade oron i mina blåa ögon. Något måste vi väl kunna göra utan polisens hjälp, det var så jag resonerade då frågan ställdes. 

Efter en kort stund svarade hon.

- Da. Mozhete li vy govorit' po-russki? Undrade hon.

- Nej, men jag kan förstå. Svarade jag henne.

- Jag pratar helst svenska, om det är okej med dig? Tillade jag som svar.

Hon hade sett på mig att jag förstod henne, när hon i vissa meningar hade hittat fram till svenskan genom de ryska mumlande meningarna. 

- Da. Ja det är okej med mig. Sa hon och gav mig ett vänligt leende.

- Tack, så bra. Svarade jag och log lite försiktigt tillbaka.

- Vi kan använda lom och öppna dörr, det vara okej. Sa kvinnan sedan.

Jag hämtade kofoten ur garderoben och vi följdes åt bort till Hans dörr. Kvinnan tog försiktigt kofoten ur min högra hand, hon bröt upp dörren med den som om hon inte gjort mycket annat i hennes liv. Jag tittade på henne förvånat, gav henne ytterligare ett leende och hon log lite generat till svars. 

- Bra jobbat! Var det enda jag kunde få ur mig den stunden.

- Tack. Svarade hon och gav mig ytterligare ett kort lite generat leende.

När vi kom in till rummet med hålet i väggen upptäcker vi något som i vart fall jag inte alls hade förväntat mig. Hans var borta, han låg inte där och var död, vilket i och för sig var en lättnad. Men bakom soffan som stod mitt i rummet hade det grävts ett stort hål, det gick rätt ner i marken. I all förvåning var den första tanken som slog mig; hur någon hade kunnat göra ett hål, eller rättare sagt hur kunde ett hål ha uppstått i rummet bredvid mitt eget utan att jag hade märkt något alls? Under golvet var det ju betong och jord och ja allt och ingenting som i vilket fall inte kunde ha varit lätt att ta sig igenom. Hur länge hade hålet funnits där? 
Varför gräva ett hål i ett vardagsrum?
Leder hålet eventuellt till en tunnel?
Varför? När? Hur? 

Sen slog det mig, var är Hans? 

Jelena och jag stod helt tysta och tittade rakt ner i hålet, sen tittade vi upp på varandra. Detta gjorde vi upprepade gånger tills jag öppnade munnen.

- Är du okej Jelena? 

- Jag vet inte. Svarade hon.

Sen fortsatte tystnadens energi att eka, från den innersta vrån inuti våra kroppar för att sedan täcka varje yta i hela rummet.

Allt var helt tyst, igen...

 




Prosa (Kortnovell) av Blue Bird
Läst 528 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2014-12-30 15:57



Bookmark and Share


  aol
Ja mardrömslik
2015-12-02

    tramp
som en mardröm... bra skriven
2015-01-10
  > Nästa text
< Föregående

Blue Bird
Blue Bird