Här har vi gått så många gånger att jag känner doften av dina öron
du känner mina händer
vet vem jag är i mörkret.
Vi sålde dig jag när fick ont av att fara runt på din rygg
hur kunde jag göra det.
Snörvlar ömkligt varje dag när skogen trampar upp ridstigen i minnet.
Du gick tveksamt till en början
helst med nosen riktad hemåt.
Vi blev ett troget par med känsla för gräl och att galoppera
särskilt om lördagskvällarna när folk grillade sina flintastekar och lekte nutinuttfamilj i villaområdet.
Vi var bästisar tror ja men du slängde av min man.
Han satt med en bula mitt i pannan på en pall i hallen när jag fångat dig.
Satt å sa att den här hästen är den dummaste fegaste monsterhästen
sa: Hästen är tamejfan rädd för allt stenar,stubbar,får,älgar,gubbar,kärringar,hundar allt till å med små fåglar.
Jävla häst sa han å himlade med ögonen..
Jag är så glad för att du slängde av honom. Du behövde höra samma sak många gånger för att förstå.
Du var en helröd häst menar du var röd även på insidan
brandkårsröd om det kom en ko i närheten
och det gjorde det.
Kan man va tacksam för att bli prövad gång på gång
vara tvungen att på momangen få kontakt med hjärtat i hjärnan för att förstå din skräck för ingenting för hundrade gången.
Ja för med dig var jag 100% närvarande.
Du var den bästa familjeterapeut vi någonsin haft.
Du bar oss genom oron för vårt barn.
Vi låg hopkurade på ett galet sto om nätterna när vår dotter sa att hon ville dö.
När hon nästan dog låg du hos mig i sängen med magen mot min
ja för
hästar kan gå genom väggar smyga på snöigaste farligaste vitaste stigar och hittar alltid hem till sig.
Hur beskriver man den egenskapen, att hitta hem ?
Kan en häst hitta hem åt en människa ? Hem på riktigt när all trygghet slagits sönder.
Du gjorde det, din rädsla gjorde mig trygg. Med dig blev jag en ledare som aldrig gav upp. Om jag saknar dig?
Får gå ensam till blåsippestället...
gungar ännu mellan häst och människa.