Är du ensam?
Har du ont där du sitter på bussen och längtar efter varma sommarmornar?

Känner du dig osäker?
Tystnar du för tidigt då de andra inte lyssnar?
Känner du att du alltid längtar bort, alltid efter något mer?
Är du rädd?
Har du fastnat i ett steg som var menat att vara en slutpunkt?
Trodde du precis som oss att du redan hade känt allt?
Har du blivit sviken?
Känner du hur en bitterhet har kommit med åldern, och den ligger där och möglar inuti medans du låser in dig hemma för att kunna ta fram dig själv en stund?
Är du arg?
Har du inte fått de svar du behövde, har de du älskar lämnat dig för tidigt?

Sitter du med planer, som du sparar på eller inte vågar göra något av?
Längtar du efter vänskap, efter vårkärlek och att överhuvudtaget känna värme i bröstet?

Är du rädd att du gjorde något fel, att du inte tag vara på allt medans det hände?
Har du ledsamhet bakom ögonen som verkar suga åt sig färgen, men som du inte vet hur du ska få ur dig?
Lever du på dina minnen dagar som denna, när vintern blir vår och alla dina vänner inte är vänner längre?

Sitter du där, precis som jag.
Tror du att vi kan klara oss med oss själva ett tag?
Tror vi att det finns mer att känna?
Och gråter vi tillsammans för hur orättvis världen är?
Förstår du, allt vi har fått har vi gett till oss själva.
Vi kan leva på våra minnen, men vi måste också låta våra hjärtan fortsätta leva.

Kanske finns allt där innanför, även om vi inte känner det just nu, även om vi inte ser det.