På en månljus natt jag ser stjärnor som dansar på himlen och skuggorna från träden sjunger om den ensamma månen.
Berget sover tungt medan vintervinden suckar fram över ängarna och frosten biter sig fast i marken.
Höst har blivit vinter och isen har dödat det porlande vattnet i ån, stilla, så stilla ligger nu vattnet och forsen som förut brusade högt hörs inte längre.
Innan våren kommer härjar vintern fritt, den sätter allt på sin spets, den tar fram alla hemligheter och allt mörker i dig och mig.
Men månen ler trots att den är ensam.
Månen ler åt världen, för den vet om alla hemligheter som världen bär.
Månen känner alla de älskare som försvunnit genom tiden, den vet att våren kommer att spola bort hemligheterna och kvar i snöslasket blir alla de borttappade älskarna som en gång varit.
Våren kommer med blomsterknoppar, frihet, fågelkvitter och hopplös kärlek.
När våren kommer känner sig månen ensam men månen är aldrig ensam.
För månen har världen att dela sin tid med och tid är allt som egentligen spelar någon roll.
Tiden låter världen och månen vara tillsammans om än bara för ett ögonblick.
Om än bara för en hopplös vår och en hopplös kärlek.