Jag ser henne direkt när jag kliver ur bilen. Kvinnan utanför ingången. Hon sitter där med sin pappmugg och tigger. Tigger pengar till mat. Hon kan inte svenska. Men mat kan hon säga. När hon räcker fram muggen och ser mig i ögonen säger hon: Mat, mat. Jag anstränger mig för att möta hennes blick och försöker säga med min kropp att jag inte har några kontanter. Jag vet inte vad hon förstår när hon ser mig. Hon kanske förstår mer än vad jag gör själv.

I butiken tänker jag att jag ska köpa något ätbart till kvinnan utanför ingången. Men jag vet inte vad jag ska köpa. Ger upp. Handlar åt mig själv. Men tänker hela tiden på henne. På kvinnan utanför. När jag närmar mig utgången är jag beredd med några mynt i handen. Men när jag passerar, ser hon mig inte, utan en ung man har satt sig bredvid henne, samtalar och delar en stor sandwich med henne. Hon har en annan blick och en mjukhet kring munnen som jag inte såg förut. Honom känner jag väl igen. Han har ett speciellt hjärta. Ett merspråkigt hjärta. Han kan språk som jag inte kan. Språk som mättar mer än ord.

Jag åker från parkeringen med två tunga matkassar. Tyngst är dock skammen, frustrationen, viljan och oviljan... jag måste lära mig ett nytt språk, tänker jag. Ett språk som är äkta och hållbart. Ett språk med hjärta och armar som når innanför, också för den som är utanför.