Du skriver när du mellanlandar i Spanien. Så fort du fått tag på internet frågar du hur jag mår och jag vet inte vad jag ska svara. Har en timme innan läst de femton meddelanden du skickat och vet inte vad jag ska svara. Tänker bara på natten innan när vi inte kunde sluta säga att vi älskar varandra. De fanns inget stopp, kärleken var så stark, den slet sig ur våra kroppar och möttes mellan oss.
Så jag svarar ”jag vet inte hur jag mår eller hur jag känner, jag är som i ett töcken” och du svarar att du känner det samma, att du sett någon som såg ut som mig, att någon pratat svenska i din närheten och att du är så ledsen att det gör ont.

Några dagar innan tänker jag att vi bråkar och blir så ledsna och att det enda jag säger till dig är ”jag kan inte älska dig mer än jag gör, jag älskar dig så mycket som jag kan”.

Somnar ensam i min säng i vetskapen att det kommer vara så för så länge nu och kan inte sova. Vaknar upp i ett grått moln och tar mig upp för att duscha men känner ingen spirit. Äter frukost, spelar musik, borstar mitt hår, gör makeup och lämnar huset och går till bussen. Varje steg är tyngre än förut och det tar fem år att komma till bussen, allt går så långsamt och mitt huvud är så tungt på min kropp. Sorgen. Hjärtat blöder fortfarande och jag stirrar bara ut genom fönstret under bussresan, helt ovetande om mitt syfte i livet. Vad är meningen. Tänker bara på dig. Vill bara dig. Vill bara dig.