Idag, den 15:e uti mars anno 2015, det år jag fyller sjuttiofyra, är jag tidigt uppe. Känner av min kropp. Den är fylld av recidiv. Ett återfall till influensiskt läge. Trist. Men jag är van: jag befinner mig i en situation som följt mitt liv: ofta krasslig.

Jag blir fylld av barndomsminnen. Feberhettan. Sängen. Lakanen. Mammas svalkande hand på min panna. Och Doktor Belfrage på hembesök med sin bruna läkarväska, lyssnande i stetoskop mot mitt bröst: "andas!" Palperande knackningar.
"Ge pojken varm choklad och ett grötomslag kring halsen. Så blir det nog bra. På återseende, frun!"

Vi skall inte säga att-det-var-tider-det. Utan bara att det var en annan tid i en annan ålder och att känslan i mig i en nyare tid är just densamma som då.

Fast nu skänker mig min hustru kryddat och glödgat vin. Hon frågar om jag kanske vill ha något annat. "Kanske kaffe och cognac?"
Och hon glittrar med ögonen, kysser mig på pannan.