När något är precis så där så att du
känner närapå ståpäls, att håret
reser sig på armarna och magkänslan
är på topp. När du inte längre tänker
på vad du gör och

hur du reagerar utan bara är, som ett
barn eller en hund, som bara är, utan
att iaktta sig själv och begränsa sig
även därför. Individen har behov av
att 'bara vara', oavsett

en själv är medveten om det behovet
eller ej. Som att läsa en bok eller se en
film, plötsligt försvinner en själv in i
handlingen och äventyret. Själv går
jag gärna in i en

tavlas motiv. Försvinner in i den, låter
mig uppslukas av upplevelsen och bara
är. En som fantastisk upplevelse förstås.
Njutbar och spelande på jagets alla
strängar. Det är förstås

en träningssak. Det är en förmåga som
antingen bara finns där, eller så går
den att öva upp. Det går att vägleda en
människa till att lära sig själv att gå
vidare på den vägen.

Det behövs inget knark för att gå in i en
som annan verklighet. Det är bättre än
knark, för en är ju hela tiden vaken och
upplevande. Det är en upplevelse att
kunna gå in i och ut

ur utan att skada vare sig själv eller
annan. Det där är något jag gör mest
hela tiden och det är delvis därför jag
aldrig har tråkigt. Verklighetens alla
små detaljer och

fragment är som att gå i ett rus och
det ger också mycket glädje och
'lyckokänslor'. Att kunna njuta av
varje liten och stor upplevelse utan
att någonsin bli

blasé eller låtsas bli det. Jaget behöver
inte låta sig roas av andra och börja
låta sig tråkas ut. Resan inåt genom
att uppleva mera verkligheten är en
resa som påminner

om att bli kär, förälskad och att njuta
av dessa upplevelser, oavsett det sker
på avstånd eller faktiskt besvarat
dessutom. Att träna sig själv i att njuta
är bara till det bästa.