Du har tänkt för mycket på mig i veckan. Du känner att det nästan är lite för gott att ligga här bredvid mig. Och jag frågar dumt nog varför. Varför det är "för" mycket, "för" gott. Jag får förstås ett svar, och jag faller inombords. Mitt leende faller, en klump i halsen växer och du ser mig försvinna bort. Du ser det, du kramar hårdare, du pussar mig i pannan. Jag vänder mig bort och du kramar ännu hårdare, du pussar mig på kinden, i nacken och på axeln. Jag sätter mig upp, begraver huvudet i mina armar och du följer efter, kramar hela mig, pussar mig på ryggen, på armen och på hjässan. Jag säger att jag blir rädd och lite ledsen när du säger så och du säger att du är dålig på att göra andra ledsna. Och du säger att jag är vad du bryr dig om nu. Och i den mysigaste av omfamningar viskar du i mitt öra, att du är fin, Erica. Och jag försöker så väldigt noggrant att bara, enbart, enväldigt fokusera på det.

Vi ligger i soffan, solen sipprar in och frukosten lägger sig tillrätta. Jag har sol i sinnet, är fri som en fågel och lätt som en fjäder. Du håller om mig och jag ler. Men plötsligt kommer den tillbaka, klumpen som jag har förträngt sedan nattens samtal, med hjälp av dig, du som orsakar den, din närhet, dina leenden och dina lugnande ord. Den kommer tillbaka och jag vänder mig bort från dig, får antagligen någonting allvarligt i blicken och du märker det direkt. Du ber mig, enträget och oroligt, att säga vad jag tänker och funderar på men jag kan inte, jag vill inte, vill inte oroa oss mer. Så du nöjer dig med att få mig att vända mig om igen, komma så nära du bara kan och pussa, pussa, pussa. Till slut, så småningom, frammanar du ett litet leende hos mig igen och vi förtränger för ytterligare några timmar.

Ännu en morgon senare, efter att en ny frukost är avslutad, i en ny omfamning i soffan, stryker jag dig över ryggen, om och om och om igen. Vi ser in i varandras ögon, vi rusar nedför backen och vi faller. Vi faller så jävla hårt. Det är liksom oundvikligt, oavsett. Oavsett om du kanske skulle behöva vara ensam ett tag, egentligen. Jag säger att jag har kommit fram till en sak. Att det är ovärt att avstå det här fina vi har nu, bara för att det kanske kan bli dåligt senare. För att du kanske kommer att balla ur, senare. Blir jag ledsen senare, så blir jag. Och jag har aldrig sett ditt ansikte så. Så förvridet i ömkan. Så plågat. Och det blir min tur att fråga vad du tänker på. Du säger att det gör ju dig ledsen. Att det är du som kommer att göra mig ledsen den dagen.

Men, to lose balance sometimes for love is part of living a balanced life. Och jag tycker om dig nu. Jag tycker nog så förskräckligt mycket om dig, oavsett.