Brisen som rörde
vid skuldror och hår
grenen som rispade
stenen som skavde
allt hade jag väntat

Stjärngatans stråk
över himmel och land
ormen som stördes
och kilade undan
tillika var väntade

Lutet som gjorde
sin klättrare andfådd
den sovande månen
de dårande dofterna
var intet nytt

Men vyn över kanten
när skuggorna svann
för främlingens blick sade
Känn dina våndor
du är ensam, min vän!



29/5 2011