Sveper över strängarna. Flatpicking, riffs, andras och, nya licks, trix, en salig mix.
En tolv-bars Blues tar sig form, i lugna vatten, sen in i full storm.
Gamla visioner, minnen, sinnen, spelar sig själva.
Jammar, stammar på toner som jag bänder, vänder för att höra vad som händer.
Låtsas i tanken att det är Du, Din kropp mina fingrar spelar över, under, på, mjukt, rå, som smultron på strå, som slukas i ett nu.
Det är Dig jag spelar, Du.
Blöder blues drömmar, som skär i hjärteroten, fyller självömkan kvoten.
Drunknar i sambandet, drömlandet, för ett ögonblick i en tolvbars Blues. Som till sist blir en sakral, banal, hymn, till Dig. Minns en kyss från Din mun, en aldrig sinande brunn en gång, nu en Blues om än gråtande sakral, tolvbar, helt naken och utan svar, het, men ändå sval. Sen slutar jag spela, slutar vela, hit och dit.
Lägger guran på sidan, men smeker dess form, en norm, en kropp, en längtans Blues fallande i rymd, skymd, förrymd men dock där trots, att gitarren, känslonarren, nu på sidan ligger, så tigger den efter mer toner, noter, vibraton, stops, slides, bluenotes. Som en försmådd Quinna, som vägrar försvinna, gör allt för att mig åter vinna.
Men älskar att se mig plågas, lågas, brännande het. Jag vet!
Så åter igen, men nu stämd i annan tonart, så blir det Delta Blues, som i filmen Crossroads, men jag säljer inte min själ, den är, av någon annan redan ägd.
Men i en duell mellan då och nu, spelar jag skjortan av Djävulens parodi, även om det inte finns något Vi, Du och jag, dubbla-hjärtelag, så tror han att han vinner. Men han förlorar. För mina fingrar som en gång slog rot i Dig, spelar för minnet, av det Fina Du gav, men aldrig lämnade åter, strängarna gråter. En sista tolvbars Blues.
Som jag en gång ska spela för Dig, på Dig, i Dig, med Dig. Men just nu endast för minnet av Dig.
En blues 4 two
Me and U....

Karl-Bo