När jag läst några av Anyas texter..flyger tankarna några år tillbaka.
Aldrig mer..
Aldrig mer vill jag sitta
ensam i en tågvagn.
Fullt med människor
fångad av ett besked.
Jag åker framåt
ändå har tiden stannat.
I takt med tågljudet
det är försent -det är försent.
Förra veckan var vi mitt i ett samtal
våra ögon smekte varandras kind.
Nu sitter jag här och kan inte komma fram nog fort
för allt är försent -allt är försent.
Tiden har stannat och allt är skugga
tiden är slut och jag är fångad i min gråt.
Det var sorgligt tråkigt och slutgiltigt
men det går inte en dag utan att du lever i mitt minne.