Du ringde mig i veckan,
och talade sluddrigt.

Trodde faktiskt att du hade supit,
som förr i tiden.

När du slog sönder lägenheter.

Och kraschade en Chrysler i 160,
på Vågmästareplatsen.

Och poliserna drog ut dig från vraket,
med dragna vapen.

För de visste hur farlig du var.

Och du var totalt odödlig.

Och jag fick fly.

Den enda kredit jag kan ge dig,
är att du aldrig rörde oss barn.

Du var inte ens i närheten.

Du rörde oss aldrig fysiskt,
men tyvärr rörde du oss psykiskt.

Någon märklig moral hade du.

I ditt världsmästarliv.

Hade Alexander Gustafsson.

Levt i samma tidsålder.

Så hade det blivit match.

Så brutal var du.

Men du fuckade upp ditt liv,
med korkade beslut.


Du lät osammanhängande!

Men du har ju inte druckit på många år nu!

Så något stämde inte?

Den forna Finska ungdomsmästaren i boxning,
och sjöfararen,
och kåkfararen.

Knivhuggaren.

Den våldsammaste av alla jag mött.

Han gick igenom betongväggar om så krävdes.


Och han ville tala med mig.

Sluddrade och sade,
att han inte hade känsel på högererhalvan.

För proppen satt i vänsterhalvan av hjärnan.

Han som hatade kommunister!

Fick inte köra bil m.m.

Stroke.

Blir fan religiös när det närmar sig?

Vill du be om förlåtelse,
nu när du inte har några andra kvar i livet?

Du ringer mig.

Trots allt du ställde till med.

Jag vet så tydligt att alla dina närma är döda.

Och de som eventuellt finns i Finland,
vill inte veta av dig.

Och så ringer du mig!

Du som var totalt och hänsynslöst odödlig.


Efter att du hade ringt,

satte jag mig tyst i soffan,

och allt exploderade i min hjärna.


Jag funderade på,

hur jag skulle hantera detta?

Hat?

eller

kärlek?