Solens nyvakna strålar letar sig in i Röska Palatset,
Ljuset reflekteras blygsamt i kökets skinande kastruller,
Och avslöjar ett hemlighetsfullt leende,
Hos den rödhåriga kvinna som står och diskar.

Nynnandes på livets mytomspunna melodi,
Vilar hon drömskt blicken på den glittrande sjön,
Som med svepande rörelser kompar de sjungande daggdropparna,
Och rytmiskt rör sig till de förföriskt svajande bönstjälkarna.

Det sägs att de kan visa vägen till jättens svävande fort,
Där all världens oanade rikedomar står att finna,
Men kvinnan betraktar blott bönstjälkarnas nätta silhuetter,
Och tryggt vilandes på hennes hornhinnor skymtar tillförsikt.

Ty rikedomarna kan näppeligen mätas med denna kvinnas inneboende kraft,
Som flyter i hennes vener, som häftigt pulserar i artärer och kapillärer,
Knappast kan det överreklamerade materialistiska kungadömet,
Stå sig mot Röska Palatsets sprudlande värme och frikostighet.

Kvinnan målar omgivningarna med färgsprakande idéer,
Och fyller varje vrå med uthållig livsenergi,
Hon överraskar med aldrig sinande sinnrika projekt,
Där hon stormande går hand i hand med sin livskamrat.

De blickar ut över det levande konstverk som de skapat,
Ett sensationsfyllt palats i ständig förändring,
Med byggstenar av tillit, tillgivenhet och tokigheter,
Där skådespelarna står nakna på scenen och ridåerna aldrig går ned.

I detta paradis där regin alltid är levande,
Där publikens jubel ekar medan föreställningen pågår,
Där stående ovationer ges efter varje akt,
Och belåtna suckar gör vågen genom publikhavet.

Där står tiden still och rör sig framåt på samma gång,
Hjärtat skimrar lycksaligt och tillönskar sig intet,
Där växer hoppet medan orklöshetens tunga dimma bleknar bort,
I detta harmoniserande paradis för naturens alla väsen.

Ty där gråsparvarna viskar om förevigad sinnesfrid,
Där fasanerna skvallrar om kungliga festmåltider,
Där De Fyra Tassarnas beskyddare står i givakt,
Där kommer de sökande själarna till ro.