Morgontrafiken var ovanligt hetsig. Jag tittade framåt i den långsamma kön som ringlade fram i tre filer på ringvägen runt staden. Lastbilar med släpt blandat lättare skåbilar i den innersta filen, ensamma pendlare i de andra. Jag såg trummande fingrar på rattar och mobiltelefoner intill öronen på nästan alla. Varje bil ryckte och drog i kön, nästan som om det var djur på väg till betet. Jag knäppte på radion och slöt ett ögonblick ögonen när musiken skvalade från högtalarna. Strax avbröts den och den välkända signaturmelodin för nyheterna tonade in. Utifrån brölade en biltuta som fick sällskap av flera. Jag öppnade ögonen och upptäckte att kön börjat röra sig framåt. Skuldmedvetet släppte jag bromsen och lät bilen glida framåt. I backspegeln såg jag en irriterad och framåtböjd man mot vindrutan stirra mot mig med höjd näve.

En halvtimme senare var jag så äntligen inne på sidogatan vid Västergatan där lokalredaktionen hade sitt kontor. När jag parkerade bilen såg jag att jag som vanligt var sist, alla andra bilar tillhörande redaktionsmedlemmarna hade redan kommit. Jag drog med mig min slitna ryggsäck med kameran. Jag hade till skillnad från en del andra kollegor bara ett objektiv som räckte i de flesta situationer, Canon 24-70/4. Det finns fotografkollegor som drar med sig både 2 och tre objektiv, men under tiden de byter objektiv har jag hunnit med att fånga alla intressanta motiv.

När jag kom in på redaktionen så såg jag både Peter och Stina sittandes vid sina bord, medan Magnus och Roger var inne hos redaktionschefen Anneli bakom sin glasvägg. På väg fram till mitt bord vinkade jag till alla med en lagom avmätt handledsrörelse. Peter höjde handen tillbaka, medan Stina precis svarade i telefonen. Det var då jag märkte att något var annorlunda. Peter brukade alltid högt kommentera min som vanligt sena ankomst och Stina var alltid ett brett leende ansikte. Men idag så var båda sammanbitna på ett nytt sätt. När jag blickade bort mot rummet där de andra satt så märkte jag också att det var en dämpad stämning, de vanliga yviga gesterna var borta och Anneli satt ovanligt rak i ryggen med en allvarlig min i ansiktet.

När jag satte mig vid mitt bord så virvlade tankarna runt i huvudet, en svag oro gjorde sig känd i maggropen. Jag tog min väl indruckna kaffekopp och gick med den i handen bort till pentryt, "hålet i väggen" som det kallades. Jag sköljde ur den med varmvattnet och torkade rent runtom med en bit papper. Från kaffekokaren hällde jag upp en kopp kaffe, såg i kylskåpet om det fanns mjölk, vilket det givetvis inte fanns, och gick sedan åter till min plats.

Den närmaste halvtimmen ägnade jag åt att tömma kamerans minneskort på bilder, läsa över till serverns hårddisk och sedan sortera ut de bilder som skulle till olika artiklar. Jag gjorde som vanligt en grovsortering så det blev 2-3 bilder kvar per artikel att välja mellan. Det slutgiltiga valet gjorde sedan reportern som skrev artikeln.

Mötet mellan Magnus, Roger och Anneli tog slut och dörren öppnades. På väg ut upptäckte Anneli mig och stannade upp och lät de andra passera förbi. Magnus och Roger gick med nersjunkna axlar vilket tydligt signalerade att mötet varit tungt. Anneli fångade min blick och nickade kort mot mig och vinkade med handen mot mig att komma bort. Jag reste mig och gick bort.

Väl inne på rummet stängde Anneli dörren bakom oss.

"Godmorgon Jakob", hennes ögon var lätt fuktade, "var trafiken värre än vanligt idag?"

*Morrn Anneli", svarade jag hurtigt, "ja, idag så var det rent kaos, folk har inget tålamod alls"

Anneli tittade ett ögonblick ner mot bordet där det låg en hög med papper. Hon lyfte det översta som om hon letade efter det rätta papperet, men bestämde sig efter en kort tvekan att hon inte behövde något papper. Hon tittade rakt på mig med en plötslig min av bestämdhet.

"David, jag har precis pratat med de övriga på redaktionen om en förändring som planeras", hon drog efter andan kort och fortsatte,"på huvudredaktionen vill man göra besparingar i det redaktionella arbetet."

Det gick en plötslig ström av tankar genom mitt huvud, det kändes som när tunnelbanan stannar och alla skyndar av för att hinna i tid till arbetet. I min hjärnas spärrutgångar så hoppade tankarna över alla normala stopp och fortsatte oförtrutet framåt och uppåt. Jag noterade med en plötslig skärpning av mitt sinne att Anneli tystnat och såg på mig uppmärksamt som om hon väntade sig att jag skulle säga något. Jag försökte komma på något intelligent.

"eeeehh, jaha, varför det?"

Det lät fruktansvärt intelligensbefriat. Jag hörde i samma sekund som det gick rundgång in i mina egna öron hur tomt det lät.

Anneli drog efter andan och såg en aning förvirrad ut.

"Ja, varför det, en bra fråga". Hennes ögon vandrade runt rummet. "Mediavärlden är annorlunda idag, tidningen har inte helt hängt med i förändringarna".

Hennes högerhand började bläddra bland papperna igen. "Vi har kan man säga inget val, vi måste anpassa oss efter verkligheten"

Jag började känna en gnutta trots som plötsligt seglade fram som en stolt båt bland mina tankar i huvudet.

"Vadå anpassa oss, vad betyder det?". Jag var plötsligt arg, kände mig orolig och på samma gång upprörd.

Anneli reste sig nu från bordet. Hon gick bakom stolen och ställde sig bakom den. Det såg nästan ut som hon sökte skydd. Mot vad? Inte mig väl?

"David, det är inte bestämt än vad neddragningarna skall bestå i. Det kan vara vad som helst, alltifrån att vi måste bli färre på redaktionen till att vi slår samman lokalredaktioner." Hon tittade på mig och la huvudet litet på sned, nästan som om hon ordlöst vädjade - snälla David, ställ inte till med någon uppståndelse.

Jag lät medvetet tystnaden bestå. Jag tittade upp mot taket och sedan bort mot fönsterna. Jag undvek hennes blickar. Jag visste inte alls vad jag skulle säga sedan. Tystnaden var som i tandläkarens väntrum när du väntar på att bli inropad.

Till slut så bröt Anneli tystnaden. "Jag vill att alla skulle få veta det så fort som möjligt, innan det kommer mer information från huvudredaktionen. Det är bättre att ni vet att något kommer att hända."

Jag log inombords men tvingade läpparna att vara som raka linjer. Visste inte Anneli hur viktigt det var att vara saklig och precis? Att lämna information som kan tolkas på olika sätt var aldrig bra.

Jag tittade rakt på henne och sa: "Var det något mer du ville informera om? Jag menar, om det inte finns information om vad som planeras så är det ganska meningslöst att få den här informationen - ungefär som att veta att det planeras en avrättning, men vem, var eller när är okänt"

Anneli såg med något som likande chock på mig. Hon såg också förvirrad ut. Det var ju hennes allra första chefstjänst så jag gissade nog rätt. Hon hade inte tänkt på det på det viset.

"Men, men" stammade hon "det var ju om omsorg om er på redaktionen jag ville ge er information".

"Jo det förstår" kontrade jag "men det ger ju inte mening att ge den informationen, det ger ju bara en massa oroliga människor som gör ett ännu sämre jobb".

Anneli såg tyst på mig och jag förstod att hon tänkte igenom det jag sagt.

"OK, jag förstår att man kan se det så, men mer finns inte just nu att säga" Hon såg ut som om hon ville avsluta mötet fortast möjligt.

Jag såg på henne, skakade lätt på huvudet, reste mig sedan och gick ut från rummet. När jag öppnade dörren såg jag Magnus och Stina snabbt titta bort mot mig. Jag log litet snett mot dem och gick med långa steg mot mitt bord.

x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x

Bilens dörr var svåröppnad.
Det var som den protesterade mot att komma ut från sitt viloläge, där den omfamnades av fasta kanter på alla håll.

Jag tog i och tvingade upp den med ett knarrande och den protesterade högljutt med knatter och plötsliga stopp.

Kameraväskan lyfte jag från axeln och slängde in den på passagerarstolen. När jag steg in med högerbenet och böjde ner huvudet samtidigt så föll mina ögon på något som glänste framför sätet på golvet. När jag satt mig ner så böjde jag mig en aning framåt och trevade med fingrarna och kände direkt en hård metallisk yta mot fingrarna. Jag slöt fingrarna om den och tog upp den.

I mina händer låg en metalldosa ungefär dubbla storleken av en snusdosa, utan några märken eller annat kännetecken. Ett lock med gångjärn längs sidan täckte dosan. Jag tog tag i den och bände upp locket. Det var överraskande lätt och jag fick genast upp den.

I dosan låg tre saker. En hopvikt papperslapp, en Trisslott och ett tändsticksplån. Trisslotten var inte skrapad så jag lade den åt sidan och vek upp papperslappen. På lappen stod ett namn och ett nummer skrivet - "Ester 907445398" - inget annat. Jag tittade sedan på tändsticksplånet. Det var tunt och hade från början innehållit en rad med stickor att bryta av, kvar fanns 3 stickor. Plånet var vitt, men hade på framsidan en logotyp ritad med ett ord under. Logotypen var det kinesiska tecknat för Yin och Yang i enkelt svartvitt, ordet under var "Restaurant Surprise".

En stund funderade jag över vad jag skulle göra med innehållet, men bestämde mig så småningom att stoppa ner alltihop igen, i samma ordning som det låg från början. Men jag bestämde att det inte borde ligga på golvet, så jag stoppade in dosan i handskfacket.

x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x