Tempus fugit
jag åker nu
barnen som har rymt springer
åt motsatt håll
deras föräldrar målar med gul krita
paragraftecken & solstrålar
runt deras fotspår
ljudet när fiskstjärtarna
klapprar sönder mot betongen
det är en fukt som känner sig och uppför sig som torkan
en springbrunn vrålar av tung trafik
omgiven av viadukterna
som är tysta, kärva, spänner sina patronbälten
här kommer mörkret & gatlyktor tänds
mörkret som svart vinyl, jag sätter ner nålen försiktigt
utan att störa
så många kyssar ligger begravda häromkring
& jag stannar och plockar upp
fallna döda duvor om de hamnat på mage
vänder på dem, de
intresserar mej inte
bara att ögonen
mellan gallerbildningarna som brustit ut
som börjat lämna dem äntligen
ska spegla skenet
när kometen kommer
det är i skuggorna
under de svarta lönnarna som jag ser det
allt som växer grenar sig
söker ett rum längst bort från alla andra
det är i sin ordning
jag är på väg härifrån
och där är kyrkmuren
jag brukade pressa upp dej mot
i åratal innan du föddes
krusades floderna av hjärtslag
ännu en utriven boksida blåser in mellan två hus
som jag har bott i
det är för mörkt för att se in
i gränderna från torget
inatt mellan ekarna på den gården
som vägarna leder mot men inte når
försvinner skogen i svart eld