Nu går solen ner i det kalla blå.
Sista darrningen på handen med pennan mot pappret.
Inga fåglar sjunger på slutet av versens sista rad.
Allt har gått för att sova.
En ensam lampa lyser på mig där jag sitter.
så många år som passerat sen det var vi två.
Många ord har passerat genom våra samtal, både goda och onda.
Mest minns jag det uppslitande, de kränkande
som gjorde att våra barn gick undan.
Jag sörjer att de behövde få uppleva de värsta av våra sidor.
Den dagen linan slets av och vi äntligen var fria så hade det passerat många år av dumma gräl, elaka kommentarer och tankar.
Vi blev två övergivna sårade barn som
inte ens drog oss för att vara tysta inför våra kärleksbarn.
De blev sårade, de såg våra fulaste sidor och de led..
Hur ska vi någonsin kunna säga förlåt till dem?
Tro att deras sår ska helas när de sett oss,
deras mamma och pappa som de älskade hata varandra med ord.
Jag skäms.
Tiden läker oss sakta minnena bleknar.
Men just nu när din mamma är sjuk så påminns jag igen
och jag skriver med darrande hand ett brev till dig.
Inga fler elaka ord, ingen känsla av kvarglömt hat.
Nej i mina ögon är du bara någon som jag har ett förflutet med.
Jag önskar bara att vi kunde säga förlåt till våra barn på ett sätt
som tog bort deras minnen av hur vi sårade dem.