Jag såg en ängel. Hon satt hopsjunken på marken och jag förundrades över det jag såg. Hon lutade sig mot en sned trädstam och tittade i sina händer. Vingarna skavde mot barken och jag förundrades över vad jag såg. Var det en ängel? Eller kanske en älva. Rimligen borde jag ha gissat att det var en utklädd människa med lösvingar, men en sådan kliar sig inte på ryggen med vingen. Jag nöp mig i armen - meningslöst förstås, men vad gör man i en sådan situation? Hon borde ha förståelse för att jag bara stod och glodde. Jag förundrades över vad jag såg. Men efter en stund såg jag en tår rinna mellan fingrarna så jag reagerade. Det slank bara ur mig:

Kan jag hjälpa dig med något?

Ja, med allt! (Det kom bestämt och utan tvekan eller ironi)

Lite mycket begärt, sa jag, men jag ser ju att du är ledsen och någon lindring kanske jag förmår ge? Jag är förstås bara en människa, men ... Varför sitter du där och gråter.

Jag förstår ingenting!

Vadå?

Hur allt det goda kan överleva i den enorma ondska som behärskar jorden?

Enkelt. Det är kärleken.

Så tittade ängeln storögt på mig. Jag såg de förgråtna ögonen. Jag anade ett svagt leende, men bara ett kort ögonblick,  i det sorgsna ansiktet, men inget sades. Det verkade helt meningslöst.

Efter en stund såg jag hur vingarna började växa. Eller om de nu bara vecklades ut. All min koncentration låg på det undersköna ansiktet, så jag såg inte så noga. Hon satte sig nu på huk. Jag tog ett steg bakåt för jag vågade inte röra vingarna som kom närmare. Tänk om jag skulle berätta för någon att jag vidrört en ängel! Skulle jag hamna på dårhus då? Så reste hon sig upp och jag skämdes för att jag stirrade så. Ett kort ögonblick tittade jag bort. 

Plötsligt kände jag ett enormt vinddrag så jag stapplade lite bakåt. Hon hade lättat från marken. Försiktigt flög hon förbi trädets grova grenar och satte sedan högsta fart rakt upp. I sanning en enastående prestation. Jag tittade efter henne ungefär som om det vore en månraket. Ingen skulle tro mig om jag berättade. Men som en absolut ljudlös månraket var det. Bortsett från ett mäktigt svischande från vingarna, förstås! Hon hade uppenbarligen en egen stark vilja.

Hon hade nog något viktigt att berätta! Jag förundrades över vad jag såg.