igår pratade vi i telefon i fem timmar. och jag är inte ens en telefonperson. det är som den sommaren jag slutade använda skor och promenerade barfota på asfalten. min mamma säger att det var den kallaste sommaren på flera år. men jag märker ingen skillnad. det är samma jacka. samma tygskor som trampar genom snömodd och solvarm asfalt.












jag vill aldrig någonsin bara vara hennes vän.







jag vill berätta för henne. jag läser böcker. jämt läser jag i mina böcker. på toaletten. i köket under tiden pastavattnet kokar upp. medan jag pratar i telefon. gåendes den välbekanta vägen till jobbet.








och det är ohälsosamt, jag vet. jag mördar och ljuger och sviker mina ideal för korta ögonblick av något jag inte förstår. min sexualitet är skoningslös. en elakartad tumör som sprider sig till kroppens organ. tar över dem, ett efter ett, så att inga friska celler kan nybildas. jag åtrår det sjuka. och om du bara hade haft en pojkvän eller en närvarande fadersfigur så kanske du hade varit mer normal, mer som andra.




drömmer om att vara
sömnlös
med dig











och jag doppar mina fingertoppar i hennes hjärta. ristar på kroppen. hennes innersta som nu blandas med min hud, mina porer. snart samma blodomlopp. och hon är perfekt. med allt det hon tycker är skevt och fult är hon perfekt.


mest av allt
är jag rädd för
att du vill ha mig för
allt som inte är
mitt


och makten som balanseras
mellan oss
hur mycket vi än försöker
tryckutjämna














jag skriver i vrede
i raseri
när ska du se
din fråga är felställd

du tänker kanske
att det inte rör dig
du köper dig fri
från samvete
från ansvar
när människor blir vräkta
när tältläger brinner

när människor blir
kroppar blir
papperslösa blir
illegala blir
hemskickade
till
vadå




och de vill skärpa gränskontrollen
höja säkerheten, säger de
bekämpa terrorismen, säger de
och om nätterna
drömmer vi om
stormande hav
båtar som förliser
tusentals människorop
som ryms i våra hjärtan




så spräng mina barriärer
riv mina murar
det finns inga gränser
mellan oss



hon säger
du är ingen liten person
och jag vet inte
vad det är
hon ser men
det är inte jag
det är inte jag
jag svär, det är inte jag



hon säger
mina händer är tomma, utsträckta
för mig att
försiktigt placera
mitt hjärta i











så
håll mig
bär mig