Medan jag dansar med älvorna mellan kortväxta, spretiga björkar,
I väntan på att den skära himmelen ska slockna:
Hur kan mina knän vara böjda, framför ditt övermodiga flin?
Min mänsklighet förtjänar tydligen inget beröm, tvärt om;
Den är mållös, förvirrad,
Och oändligt fri!

Du är likt en människa som en gång var, som nu är klar.
Men ditt nirvana: det är till skillnad från en människa
Det enda du har haft, och har.

Jag kan sticka mig med ilskans nålar,
Med dig går de aldrig utåt!
Kan jag ens ställa frågor?
Nej, du kan inte tala:
Du är bara alla svar.

Jag kommer ihåg när jag en gång såg dig.
Du stod bredvid mitt bord,
Frälst med att vara bunden i tid och rum.
Du var en tavla utan dess ord,
Ville jag kanske vara precis som du?

Du var stolen, den som just nu finns under mig.

Det har sagts: ”Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare.”,
När man ber om fullbordan, om förening.
Medan jag under ett ögonblick förändras från är, till är:
Då har du under hela min livstid bara varit; där!

Varför kan inte nålar då gå utåt, när jag hör ditt stilla hånskratt,
När du endast med ditt vara: allt du har, provocerar mig?
Jag sitter på dig, men vem är egentligen tjänare?
Du är transparent, fullbordad och förenad.
Du har ett syfte: dig ska man sitta på,
Medan jag dansar med älvorna mellan kortväxta, spretiga björkar,
I väntan på att den skära himmelen ska slockna.