Här. Just här. Här sitter jag i min säng med hjärtat utrivet ut bröstet. Varenda cell i min kropp skriker, gör ont, värker och vill fly i panik. Jag försökte gråta men det gick inte. Jag känner mig så tom. Men ändå så fruktansvärt groteskt ledsen. Det finns inget ord som kan beskriva hur jag känner mig. Ingen bryr sig ändå inte hur du skriver den här texten. Ingen kommer läsa den så det spelar ingen fucking roll. Horhelvete.

Allt känns så jävla tungt. Det är någon som står på mitt bröst varje dag och bara hoppar och hoppar i tro på att jag någon dag kommer gå sönder. Snart kommer bröstet gå sönder. Jag kommer sprängas av ångest. Jag kommer dö. Den silkestunna hud jag har över bröstet kommer brista. Och jag kommer blöda ner mig själv i sorg. Eller har jag redan gjort det?

Det är ett jävla moln över mig, jag känner mig så instängd. Jag känner mig instängd när jag står vid båtarna i slussen och kollar ut över vattnet. Jag känner mig instängd när jag kan ta stora långa friska andetag och kolla upp på stjärnorna. Instängd. Klaustrofobiskt. Det är som om någon har tagit en svintung osynlig fotboja och suttit den runt min fot.

Ibland kan jag inte andas. Jag vill bara kliva av bussen och skrika. Skrika tills jag inte har någon röst kvar. Jag vill skrika så jävla högt. Kan någon se mig.




Kommer det finnas någon mening med det här eller är det bara ett lönlöst lidande.