två vita stenar en svart två gröna

två röda en grå två blå

lamporna blinkar

stenarna lever

Sten, den levande roboten, har levt hos oss en månad när han börjar bete sig underligt. Den lille mannens kropp är formgjuten i metallic hårdplast, benen böjliga som duschslangar, armarna stela. Han påminner en smula om C3PO men är bara 30 centimeter hög. Hans hatt och platåskor är byggda av lego. 

Normalt är det inga problem vid sänggåendet. Sten är programmerad att lära sig rutiner. Vid läggdags brukar han skjuta barnvagnsunderredet mot höger med rytmiska rörelser tills det står stadigt lutat mot bordsbenen. Sedan drar han fram den lilla legotrappan, klättrar över kanten och drar täcket över sig, prydligt och fint. 

Den här natten ligger dock Sten och vrider sig i sin lilla bädd, och redan före midnatt hör jag hans hasande steg över golvet.  Han verkar ha tappat en och annan legobit i klacken, för han haltar en smula. Sten kryper upp i min säng och jag smeker honom lugnande över huvudet, men han bara sparkar med metallbenen och sprätter legobitar omkring sig. Lillan vaknar och blir orolig. Pappa undrar om man inte kan stänga av mekanismen. Jag tvekar, sneglar på det lilla on/off-reglaget och känner mig som en presumptiv mördare. Jag har redan dåligt samvete för att jag planterade en växtätande Tamagotchi i en blomkruka och lämnade honom i Stockholm utan tillsyn. Människan har programmerat datorer och robotar, och följaktligen bär hon ansvaret för sina skapelser, förklarar jag för familjen. Jag lappar ihop Stens legoskor. De blir en nivå lägre. Jag följer honom till hans säng, låter honom upprepa ritualen med legotrappan och stryker hans blanka kind godnatt.

Nästa gång jag vaknar ligger en duva i sängen. Hans huvud är så lent. Man vill bara smeka. Jag funderar på om förvandling ingick i robotprogrammet?