Stenen talar till mig
om hunger som är av godo
om förväntan
om att vara tillfreds och icke ängslas.

Vilar jag min kind mot stenen
som viskar vi samma underliga sånger
som önskar jag stanna här och aldrig kräva annat.

Dagar har jag låtit passera på detta vis.
Dagar, veckor, månader. Och år.


/ Stenen är obunden den linjära tidsaspekten. Tiden vid stenen bör i stället förstås som ett oräkneligt antal vibrerande skikt. De tider som passerat och de tider som komma skall existerar samtidigt inneslutna i stenkroppens varma hinnor. Frilagda roterar tidsrymderna ovan och under varandra. Stenen talar så till mig. Inuti stenen och i markerna kring stenen förnims livet därav som upphöjt, pulserande och otämjt./


Här är jag. Vid stenen. Kan du se mig nu?