Hon upprepade orden.

- Jag älskar dig så mycket. Jag älskar att du tillåter dig att "falla", inför mig. Att du väljer tilliten, och inte rädslan. Det gör dig så vacker. Och det öppnar upp mig...

Hon hade krupit över på min sida och satt sig i knät på mig. Jag vet inte hur hon gjorde det, men hon hade en förmåga att "sjunka" in i mig. Så fortsatte hon:

- Du vet att det var något jag ville berätta för dig?

- Mmm...som du inte ville ta på telefon.

- Ja, egentligen ville jag vänta med att berätta tills ikväll, tänkte att vi skulle hinna med att packa upp och sätta oss med var sitt glas rose innan...men jag kan inte vänta, det känns inte rätt, för mycket har hänt.

- Ja, det har varit ett galet dygn, svarade jag.

Hon nickade och fortsatte:

- Jag har fått möjligheten att jobba i Stockholm...

Hon darrade lätt på rösten när hon fortsatte.

...och har tackat ja...

Hon tystnade och tittade på mig med ett försiktigt leende, ögonen avslöjade hennes osäkerhet. Jag tittade ut över parkeringen och det blå havet. Några barn som gick förbi med sina föräldrar tittade storögt på Chandra där hon satt uppkrupen i mitt knä. Chandra log och vinkade till dom.

- Men säg något, sa hon och såg uppfordrande på mig.

Jag strök fingrarna genom det svarta håret. Hennes ögon avslöjade en längtan jag kände igen så väl. En längtan som bodde i ett bultande hjärtas sköra vingslag. Hon såg på mig, nu utan osäkerhet, hon hade läst mig. Jag kysste henne och viskade i hennes öra.

- Låt oss falla in i det okända tillsammans.