Någonstans djupt inom mig, förvarar jag en optimism av en nästintill outplånlig natur.
Den är förseglad i en lufttät tryckkammare för att motstå årtusendenas nedbrytning, och placerad i en monter av skottsäkert glas.
Den vilar i ett valv, omöjligt att bryta sig in i eller forcera med hjälp av sprängämnen.
En optimism som strålar gränslös och outplånlig, bakom blyinfattade väggar för att motstå tryckvågen från en kärnvapendetonation.