Jag trivs bra här i trädgården, sa du. Om det är kallt så ser jag hur blommorna ryser så skönt och om det är varmt så spricker allt ut. Plantorna skriker efter vatten och jag ger de just det. Allting blir gåva och gengåva, ett kärleksbevis utan större ansträngning.

Men så kommer ibland stormen och jag kan inte blidka den med offer. Den sliter och river i buskarna. Mycket av det vackra jag har byggt upp raseras över en natt.

Jag går på morgonen därpå och gråter. Men rosen gråter inte, hallonsnåret tiger tyst och bland vinbärsbuskarna bubblar det av liv.

Djupt inne i körsbärsträdet hör jag en koltrast pipa tyst för sig själv och vips så hoppar en rödhake runt mig, tillräckligt nära för att upprätta kontakt men ändå på avstånd för dess stolthets skull.

Det döda trädet som min pappa propsade på att jag skulle ha kvar vid ostsidan står majestätiskt och blickar ut över allt som blev. Örterna börjar sprida sin doft nu när vinden har mojnat.

Jag trodde att allt var kaos, men finner mig omfamnad av allting runt omkring mig. Jag torkar tårarna och vilar en stund på min spade. Jag tänker att det här är lyckan i att ha en välskött trädgård.

Men detta gäller bara på sommarhalvåret, invände jag. Vad gör du när hösten sätter in och det regnar närapå varje dag? Vad gör du när snön slaskar ner dina fina land.

Jag låter bara tiden gå och det är verkligen hemskt ibland, svarade du. Det finns inget jag kan göra, men även om man inte finner någon direkt tröst, så kan man åtminstone vila i tanken att det inte finns något att göra åt det.

Jag går ibland ut i trädgården, när allt har lugnat ner sig något och då känner jag hur allting ligger och sover. Jag kan inte väcka det och om jag försökte så skulle jag bara störa vilan.

Mitt när det är som värst så kommer frostblommorna på fönsterrutan och de speglar min längtan. Då vet jag bara en sak. Jag har satt mina vårlökar och kan bara vänta på att det ska växa och gro.

Detta är den stora glädjen med att ha en trädgård. Hopp och infriade förhoppningar dansar runt med varandra så att hela året fylls.

Jag kliade mig i håret och tänkte att du måste vara den mest obotliga optimist jag känner. Jag tänkte att du saknade en hel del livserfarenhet och att du inte alls kände dig själv. Om du en dag förlorade din trädgård skulle du ju plötsligt inte ha någonting!

Men du måste ha anat vad jag tänkte för du sa ett par sista ord innan vi skiljdes åt. Det måste ha varit något alldagligt eller kanske rentav banalt, för jag minns inte vad det var. Jag minns bara detta enda, att jag efteråt kände en djup ödmjukhet.