Väninnan och jag var i Norrland för att intervjua original. Sören var sur och fåordig, men Nisse tinade upp när vi erbjöd honom brännvin i utbyte mot antika äggkoppar.

På hemvägen fick jag möte med en silverfärgad långtradare på en smal skogsväg. Jag styrde snabbt fiaten ut i bushen och undkom med en hårsmån. Efteråt kom en skarp kurva. Jag feldoserade och gled nedför klipporna mot sjön, som mest liknade ett dyigt träsk. Vattnet var kallt och slemmigt, men jag var glad att jag klarat mig ur bilen och kunde simma. Det fanns fördelar med att inte använda säkerhetsbälte. Jag kravlade mig upp på bryggan, som trots att den var belagd med takpapp rasat ihop närmast stranden, och vidare upp på de slippriga klipporna. På den högra sidan var klipporna något torrare. Jag fick fotfäste, reste mig upp och spanade efter bilen. Jag tyckte mig se något vitt glimma nära bryggan, men jag var inte säker. Hade den redan sjunkit ner i dyn?

Hur jag kom till Uppsala minns jag inte riktigt, men när jag kom in i lägenheten blev jag mött av lillflickan. Hon berättade att hon hade svårt att äta, och att hon hade varit ute och kollat trippmätaren på fiaten, som stod parkerad på gatan. Den hade tydligtvis klarat sig ändå. Troligen hade jag fått motorstopp strax innan klipporna och kastats ur bilen.

Jag spände fast flickan med säkerhetsbältet och styrde vidare söderut. Jag var glad att hon var levande. De andra småflickorna i lägenheten hade varit förvandlade till marionetter.