EN MUMIE KAN ALDRIG DÖ

Vittnesbörd från Louvren:

"Jag viskar till er, en dag hör någon mig...
Jag vet att några av er känner min närvaro,
Bortom orden och våra skilda språk.

Ni ska veta att jag lever vidare, oavsett att jag även
i en del finns kvar här, i min linda.
Ty, det är verkligen så att i allt organiskt finns liv och minnen..
Det som inte får förmultna, finns kvar..

På min tid, innan mumifieringen levde vi inte lika många jordeår,
Vi fick uppleva mycket på en kort tid,
och vi blev saknade av många, så saknade
att vi ville säkerhetsställa evigt liv..

Vi tömde allt i kroppen, men hjärtat lämnade vi kvar,
Vi smordes kalkades, och fick gå till torka,
Vi smordes så in i heliga oljor och vaxer från bin och fylldes med torkad växtlighet.
Vi är hälften blommor, hälften människor,
fast döda..
De lämnade alltid en del, vårat hjärta fick ligga kvar.
Det är genom de förmultnande små fragmenten till hjärteceller
jag förmår kristallisera mina budskap till er.
Mitt hjärta där är som en radio
från mitt hjärta här,
Ty jag lever och är mitt bland er nu..

Nu kan vi leva länge,
och få av oss minns, det tidigare,
Det är en ansträngning att minnas som skulle ta vårt fokus
från det vi lever nu, och verkar i nu.
Dock ibland, rasslar det till över fragmenten,
det rasslar som en mild storm över hav, galaxer, tid och regn,
och en röst vill påminna om, det mången vis vetat:

- HJÄRTAT ÄR..

Oh, ni som ej förstår, tänk att ni ska behöva lyssna på en död,
för att hitta hem?

Jag orkar ligga kvar, tills alla vet,
Sen ber jag er: Begrav mig på riktigt!
Så jag får bli en igen..

En mumie kan aldrig dö.."

_______________________
© DominiQue NVC Costa?
Lånat foto från Wikimedia- Louvren
- 17 dagen - tredje månaden - ORDETS år 2014
DominiQues Multidimensionella HjärtExpedition?