Det är inte smärtan,
den klarar jag.
Överlever det mörka som tär
trots att det river mig i tusen bitar,
det klarar jag.

Det är efteråt,
när splittrade bitar pryder golvet,
när jag ligger utmattad i tomheten
och allt som hade mening blir till apati
det klarar jag inte.

Bra på att känna, bra på att hata.
Andas progressiv ilska och ändlös glädje
lever så länge som det ständigt pendlar
för när pendeln rör sig har jag orken kvar
när den hänger livlöst är tråden lätt att klippa av

och jag har en sax i min hand