Jag är blott 24 år gammal men har ändå haft sex veckors betald semester den här sommaren, min första regniga sommar som heltidsarbetande. Pappa kallar det för förtidspensionering; jag är mest bara tacksam. För som student var jag van vid ledighet, var van vid att kunna välja själv vad jag skulle göra om dagarna och exakt när jag skulle göra det, om än med ett ständigt "borde" i huvudet. Och därför behövde jag efter sex långa månader som heltidsarbetande - jag vet, det låter kanske fånigt i andras öron - få vila lite igen. Behövde få känna friheten, behövde få vara ledig en tisdag. Så jag var mest bara tacksam, oändligt tacksam, för jag är så rädd för att bli utmattningsdeprimerad och på riktigt känna mig förtidspensionerad igen. Och semester om något borde ju kunna förebygga det, tänker jag.
       Ändå har jag fånigt nog lite ångest över att jag måste gå tillbaka till jobbet igen på måndag. Fast mest är det nog en ångest över tiden som precis som vanligt har runnit ifrån mig mycket fortare än vad jag har hunnit hantera. För jag saknar och jag längtar trots allt tillbaka till rutinerna. Till träningen som inte har blivit av under semestern. Till värmeljus i min lägenhet och Spotify-ackompanjerade färdvägar till jobbet. Att le i motljuset på Kornhamnstorg klockan nio på morgonen. Ser fram emot fredagskvällar i mitt kök, ensamheten med mörk choklad. Försöker dessutom minnas hur bra det kan kännas att vara på jobbet, hur det ibland kan kännas i magen efter ett lyckat möte, vid åsynen av ett exalterande mailbesked, eller hur det brinner i bröstet vid tidspress. Hur levande jag kan känna mig.
       Och jag påminner mig själv om att sommaren inte behöver ta slut bara för att semestern gör det. Sommaren har ju snarare precis bara börjat. Försöker också att inte vara bitter över det väder som har varit, och istället se fram emot de varma kvällar som jag förmodligen kan njuta av långt in i september.
       Ljungen runt omkring mig på berget ute i skärgården där jag sitter vaggar ömt från sida till sida i kvällssolens sista smekning, och jag har ju faktiskt en hel kvälls semester kvar.
       Dessutom: Hela livet framför mig.