Det var så ödsligt.
Alla fåglar hade tystnat.
Men det sorgligaste av allt - tornseglarna syntes inte längre till.

Deras glädjespridande skri genom skyn var utbytt mot en tung tystnad.

Saknadens tårar föll
som regnet en grå och dyster dag.
Min enda önskan var
att få se dem bara en gång till
innan sommaren oss också lämnat.

Så plötsligt, som när solen strålar letar sig igenom täta moln, visar sig en, nej två, ja till slut minst tio seglare när jag längtansfullt ser ut genom fönstret!

Inget hörs, men jag ser dem flyga högt däruppe. Inom mig vet jag, det var ett avsked. Kalla och bistra tider ska passera, innan vi ses igen.

Men, jag är så tacksam.

Tack, för att jag fick en chans att ta farväl. I mitt hjärta finns ni kvar tills ni återvänder, som en strimma hopp , ett löfte om att ljuset alltid kommer åter efter mörka tider.