Den ringer
och tiden vibrerar
så att bladen lossnar.

Bronsklockan med sina rispor och fläckar
från miljontals regndroppar
som gnagt sej in.

Vinden är rå och törstig. Den klär sej i en fuktig rock
som sveper över.

Du går försiktigt nedför vägen.
Letar efter en liten öppning.
tar i dess handtag och öppnar.

Du går in och kryper ihop.
Denna tid är som en evig natt

Bron hänger tänd
under kristallklara rymdskepp
i sina vaga pärlband

de kunde vara ett familjeporträtt
av hela vår mänsklighet

sett från en stjärnkikare
från andra befolkade planeter

täcker du enriset över dej
små lingon som blivit kvar
rullar nedför kinden

Landar i din handflata
i oktober
greppar dom
och förmultnar in i november

När morronen kommer
är du begravd i dina tankar
.
djupt ned
i ditt dunkla undermedvetande
som skaver bakom ögonlocken.

de rör sej som om något
händer där inne

bilderna kanske från en sommaräng
så långt borta att ingenting
kan väcka dej nu