LAETITIAS LEDSAMHETER.

Massmedias nonchalans upphör aldrig att förvåna. Vartannat år anordnas  på ön Xenos i den grekiska arkipelagen en något udda idrottstävling.  Wagnersopraner från hela världen möter  gospelsångerskor. Sällan eller aldrig en rad i pressen eller ett ord i teve. Underligt!

Nu skulle emellertid Samantha ändra på detta. Därför befann hon sig denna dag på Xenos. Som vanligt följde jag med, som fotograf, livvakt och trevligt sällskap i största allmänhet.

På hela ön rådde feststämning. Tävlingarna inleddes med beachvolley, ett evenemang som drog stor publik. Det var alltid spännande att se om  dessa extremt kraftiga damer kunde behålla sina bikinis eller om dessa skulle ramla av i stridens hetta.  Vadhållning florerade vilt.

Dag 2  gick en annan spektakulär  tävlingsgren  av stapeln -  4*400 meter stafett.  Jag  fann det lite stötande att en spansk radioreporter karaktäriserade loppet som "Los saltos de los mil senos" ("tusentutteskumpet") men Samantha skrattade hjärtligt åt skämtet.

Tredje dagen tävlade man i tjurhoppning. Samantha bad att få deltaga utom tävlan, vilket beviljades. Jag försökte avråda, men det går inte alltid att tala med Samantha. Ibland har hon teflon på trumhinnorna.

Tjuren som skulle hoppas över var en enorm best. Säkert över 700 kilo. Vild och ursinnig. En del sångerskor lyckades inte utan fick hoppa åt sidan. Dessbättre skadades ingen. Det var nu Samanthas tur. Hon tog ordentlig sats och hoppade vigt över tjuren.  Då hon landade, var hon emellertid spritt naken. Klänningen hade fastnat på tjurens horn  och slitits av, snabbare än Joe Labero kunnat trolla bort den.  Djuret sprang nu runt, fnysande i raseri och slog med huvudet för att skaka av klänningstrasorna som hängde så att de skymde hans sikt.

Tjurhoppningen hade vunnits av Laetitia Comelli men hon infann sig inte till prisutdelningen senare på dagen. Hon var spårlöst försvunnen.

Genom sin far, Fabian Weaver kände Samantha Laetitias far, Guiseppe Comelli, en stenrik skeppsredare i Genua. Hon ringde nu upp honom och fick veta att utpressare hört av sig. De hade Laetitia och begärde 5 millioner $ för ett frisläppande. Man hade kunnat spåra samtalet till en telefonkiosk på Xenos. Därav slöt vi oss till att Laetitia alltjämt fanns kvar på ön.

Vi beslöt att genast ge oss ut att söka. Laetitia var bland de största Wagnersångerskorna i världen. Hennes årliga framträdanden i Bayreuth drog beundrarskaror från alla jordens hörn. Dessemellan turnerade hon jorden runt. Hon var, vid sidan av Maria Ewing den enda som vågade visa sig naken i rollen som Salome.

Nu hyrde vi varsin liten lambretta och gav oss av. Med oss hade vi även en labradortik vid namn Ester, som vi fått låna av en svensk turist.

På eftermiddagen nådde vi en byggnad som inrymde hotell och nattklubben Gymnos. Stället verkade skumt men Samantha accepterade genast ett erbjudande att delta i scenshowen som pågick hela natten och främst visade tuttar, stjärtar och bensprattel.

Vi installerade oss i ett  nedgånget kyffe, möblerat med en dubbelsäng och en liten byrå.  Jag började gå runt och sondera.  Det borde gå att hitta någon som visste något.

Så hamnade jag vid ett bord i ett litet bås i baren, tillsammans med en fet och rödbrusig man. Han bar cowboyhatt och hade ett illa skött helskägg. Rökte en dålig cigarr som stank förfärligt.

Vi kom emellertid i samspråk. Jag förstod snart att han visste något och att detta "något" eventuellt kunde bytas mot pengar, om beloppet vore det rätta.  Rätt belopp kom, efter förhandlingar, att stanna vid 6.000 $.  Pengarna skulle visa sig vara mycket väl investerade.

Påföljande morgon ville nattklubbsägaren gärna ha Samantha kvar men vi var ju tvungna att dra vidare.

Nu visste vi en hel del som var av vikt. Då och då stannade vi. Ester steg av och vädrade. Vi förstod att hon fått upp en vittring och att vi var på rätt väg.

Så småningom kom vi in i en tät skog. Vi kunde inte köra vidare så vi gömde lambrettorna i ett buskage och fortsatte till fots. Ester var nu utom sig av iver och gick knappt att hejda. 

Vår besvikelse blev stor då vi nådde vägs ände. Det enda vi mötte var en bergvägg, övervuxen med vildvin och andra klätterväxter. Ester hade emellertid inte alls gett upp. Hon for runt och hoppade ibland upp mot väggen. Slutligen blev hon stående och visade att hon funnit något.

Vi tittade under klätterväxterna och fann en lös sten bakom vilken ett handtag doldes. Vi vred handtaget och till vår förvåning öppnades en dittills osynlig port i bergväggen. Vi gick in.

Vi förvånades ytterligare av att finna gången upplyst, visserligen av svaga och glest placerade lampor, men dock så pass att man kunde orientera sig.  Allt tydde på att vi befann oss i en sedan länge nedlagd gruva.

Nedstigningen blev besvärlig. Här och där rann bäckar av orent vatten. Över dem var spångar lagda men de var delvis murkna och väldigt osäkra.  Horder av kloakråttor samt hela kolonier av kackerlackor gjorde inte färden behagligare. Luften var unken och rå.

Vi kom till en liten kammare där det fanns en inglasad kur, liknande en biljettkiosk på ett tivoli.  Där hade troligen någon gruvtjänsteman suttit och antecknat de malmlaster som fördes på räls upp till dagsljuset.

Vi stannade för att vila. Då hördes en barsk röst bakom oss. "Välkommen Samantha Weaver med oduglig livvakt!"  Vi vände oss om och stirrade rakt in i mynningen på ett automatvapen.. Ester var försvunnen.

Nu fördes vi till en fängelsecell där vi spärrades in. I cellen fanns redan Laetitia. Vi upplystes nu om att vårt intrång varit till besvär och att lösensumman därför höjts till 10 millioner $ för Laetitia och satts till likaledes 10 millioner för Samantha.  För mig krävdes ingen lösensumma eftersom jag helt enkelt skulle avlivas då lämplig utrustning för tortyr till döds hunnit anskaffas. Det skulle bli en långdragen procedur, fick jag klart för mig.

Natten blev lång. Det fanns endast två britsar så vi fick sova i skift. De sanitära förhållandena var vidriga.  Någon mat hade vi inte fått.  Klockans visare kröp i snigelfart. Fram emot 4 på morgonen, då jag var vaken, hörde jag plötsligt ett oväntat ljud utanför gallret.  Det var Ester. Hon hade något i munnen. En nyckel. Hon släppte den så att jag ledigt kunde peta in den till mig.  Till min otroliga glädje märkte jag att den gick till celldörren. Laetitia hade nu vaknat.  Vi gjorde tillsammans upp en plan.

Klockan 7 på morgonen uppenbarade sig vakten från dagen före. Han bar på en skål med någon sorts vedervärdig soppa. Vår frukost, meddelade han. Så blev han stående i förvirring. I cellen fanns endast jag och Samantha.  Han började tala: "Men vad i helv ..."  längre hann han inte. Runt hans hals kramade två händer, hårda som stål.  Det är inte allom bekant att Laetitia vid sidan av sången även tränar styrkelyft. Hon har kroppskrafter som en hamnarbetare. Hon tog nu vakten bort till väggen och slog hans huvud i denna tills han fått en fruktansvärd hjärnskakning.

Vi lade honom i cellen och låste om honom.  Han skulle inte vakna förrän på  neurologiska kliniken i Aten en vecka senare.

Vi begav oss nu på rekognocering i gruvgångarna. Ester hittade bra så vi hade inga problem.  Vi kom fram till en dörr som stod på glänt. Sakta smög jag fram och lyssnade. Vad jag förstod fanns endast två personer i rummet innanför.  De tycktes stå i kontakt via mobiltelefon med någon ute på ön, en som från telefonkiosken förhandlade med  Fabian Weaver och Guiseppe Comelli.

Samantha, fortfarande utan en tråd på kroppen fick en ingivelse. Hon öppnade dörren och steg in. Där inne utbröt tumult. Svordomar, stjäpta bord och stolar och ett kattrakande utan like. Så kom de båda männen ut, hållande Samantha i ett polisgrepp mellan sig.

De fick syn på mig och Ester och vrålade till av raseri. Ingen av dem hade observerat Laetitia. Hon kom bakifrån, grep dem i nackskinnet och slog ihop deras huvuden så att det ekade i gruvgångarna.

Vi bemäktigade oss mobiltelefonen. Samtalet till mannen i telefonkiosken var fortfarande inkopplat. Jag skrek med halvkvävd röst: "Polisen kommer! Stäng av! Spring!"  Då nu telefonen var helt brukbar ringde vi Interpol. Efter ett par timmar kryllade hela ön av poliser. Vi blev utsläppta.  Utpressarna greps.  Vi återvände till festplatsen. Laetitia fick sitt pris. I sitt tacktal lade hon in ett av sina paradnummer, "Isoldes kärleksdöd" vilket fick allas ögon att tåras.

Ester återlämnades till sin matte tillsammans med en rejäl check avseende "Hyra av hund". Av "Vov International" fick hon gratis hundmat för tio år framåt.

Samantha fick nya kläder, en grekisk folkdräkt som klädde henne utmärkt. Emellertid blev hon tvungen att ta av den en stund för att posera för en fotograf från Playboy.  I julnumret av tidningen blev hon "Årets Utvik".  Pressbyråkiosker över hela världen stormades av folk som slogs för att komma över ett exemplar.

SLUT.