Jag flyger över ängen. Snuddar grässtopparna med handflatorna. Jag skrattar. Solen är min vän. Jag vet ingenting om framtiden. Mer än det som sker nu. Jag kan inte bli trött. Jag kan inte sluta skratta. Det finns ingenting annat än detta. Svalorna flyger alldeles ovanför huvudet på mig. Jag tittar. Himmeln är mitt tak. Blå, ljusblå och oändlig. Och moln, vita moln. Och svalorna. Jag sätter ena foten framför den andra så fort jag förmår. Jag känner mig snabb. Jag känner mig stark. Jag känner mig stor. Jag känner mig som himmeln ovanför mig och svalorna under den. Och gräset som svajar. Jag känner mig som vinden. Sedan blir det tvärstopp. Känner hur det blir liksom tvärstopp. Jag ligger på marken. Fattar ingenting? Magen gör ont… massa små hål i T-shirten. Jag drar upp den. Små röda fläckar bildas på magen. Och det gör ont. Jag tittar upp. Ser en taggtråd. En gammal rostig taggtråd. Som sitter mellan två järnkättingar. Det känns trasigt i magen. Jag vill gå där ifrån men sitter och hämtar mig. Jag andas. Lyssnar på andningen. Det där väsande ljudet. Det låter fint. Det låter vackert. Jag gillar det. Reser mig upp. Mina ben är lite ostadiga. Lutar mig framåt, sätter händerna ovanför knäa. Tittar ner på den torra jorden som gräset växer upp ur, som hårstrån. Hur vet gräset vilket håll det skall växa? För det måste ju veta, eller? Hur vet gräsfröet vart upp är, i jorden? Med magknip går jag sakta hem. Det är inga andra ute. Det är det aldrig. Undrar vart alla är?