kan inte andas när någon är för nära,
skapar avstånd men vill ändå att barriärerna ska rivas
tar bort händer, kramar hårt
skrattet ekar ihåligt igen

i sällskap slår inte hjärtat lika hårt
kan berätta om det som är jobbigt,
det som är svårt,
fråga "hur fan hinner man med livet egentligen"
men sedan skratta åt det istället för att gråta

det är väl inte styrka egentligen,
men det är den enda styrkan jag känner till

ögonen är tomma nu
och jag tror att jag kollapsar varje dag
han tycker att jag är inspirerande,
som klarar av att stå upp och stå kvar

jag har bara blivit bra på att låtsas,
bra på att bita ihop
det finns inget inspirerande i det,
det är bara idiotiskt


men vad vet väl jag

jag vet ju knappt hur det är att vara glad