För varje minut som går försvinner tiden. Främmande är kroppen, och sinnet brottas med verkligheten för att ta sig ut. Väggarna andas, och för varje andetag svävar greppet om verkligheten längre bort.

Tiden löses upp och jaget förtvinar. Ett vitt valvsken svävar i en euforisk, transcendent dimension. Fridfull musik är både hörd, berörd och förstådd. Den fysiska kroppen och rummet är övergivet, och jaget har dött tillsammans med tidsrymden. I den här dimensionen finns inget jag, för jaget är nu helheten. Jaget är ljuset, musiken och euforin. En överjordlig känsla, som inte kan jämföras med något i det värdsliga universumet, fyller denna dimension. En känsla av stillhet och total sinnesfrid är allt som existerar, därför spelar slocknandet av jaget och kroppen ingen roll. Att lämna kroppen och jaget, och enbart leva genom det eteriska sinnet, är något som inte kan förklaras med ord från den fysiska verkligheten.

Kroppen och jaget återuppstår långsamt, och sinnet återvänder till verkligheten. Tiden är fortfarande obefintlig, men det känns som sinnet varit frånvarande i år och att livet på jorden fortsatt utan dess närvaro. Slutligen återkommer även tidsrymden, och sinnet lever nu i kroppen och jaget igen.